LUÍSA
Marken försvinner under mina fötter.
Benen viker sig och jag ligger platt på vardagsrumsgolvet. Mamma pratar, men jag vet inte om det är med
mig eller om hon tagit telefonen och pratar med María.
"Jo", säger jag och biter mig i läppen. "Du kanske tycker att det är jobbigt att prata om, men... du borde söka hjälp. Det är allvarligt."
"Jag vet", säger han.
Det finns tusen saker jag skulle vilja säga till honom. Flera tusen ord som absorberas när han ser på mig. Hans ögon smälter bort orden och kvar finns bara min gapande mun.
Vassa stötar skär genom min kropp.
När Fercentes ögon fokuserar på mig igen och inte bara stirrar rakt ut i tomma intet, känner jag lättnaden skölja över mig. Jag lägger en hand på hans hjärta. Det slår farligt snabbt.
Vi befinner oss fortfarande i hissen. Och jag ser att Fercente inser det. Hans ansikte förvrids i ångest.
Luften är tung att andas.
Äntligen är vi tillsammans igen.
Han drar fingrarna genom mitt hår och viskar hur mycket han har saknat mig. "Jag älskar dig", säger jag.
"Och jag dig", svarar han.
Min kropp rycker till.
"Det kan inte fortsätta såhär. Du mår verkligen inte bra. Och jag vill inte se dig bli sämre och sämre." "Jag blir inte sämre!" morrar Fercente ilsket.
Det svartnar för ögonen.
"Jag vill ju bara hjälpa dig", säger jag.
"Jag vet", svarar han tyst. "Jag vet att du vill det."
Och jag skriker rakt ut.
"Jag älskar dig, Luísa", sa han och fällde upp stödet. "Glöm inte det."
Jag känner ett par händer mot mina armar. En röst som säger mitt namn om och om igen.
YOU ARE READING
Flera tusen ord
General FictionÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...
