Flera tusen ord

1

LUÍSA
Jag öppnar ögonen när jag hör ljudet av en buss närma sig. Är den redan här? tänker jag och ser på min klocka. Inser att det inte är så "redan". Klockan är 8:58, bussens ankomsttid till hållplatsen Solgläntan, har jag läst. Och jag står i Solgläntans busskur och fryser lite. Varför tog jag inte den varmare jackan? Det här är inte Lissabon.
Min hand letar fram busskortet i fickan, och när bussen stannat och öppnat dörrarna kliver fötterna på. Busschauffören är medelålders och har en uttråkad min, som om han alltid kör samma vända samma tid varje dag (vilket han kanske gör), och en radio som pratar på om världsläget. Jag får ur mig ett litet hej och sätter på mig ett blygt litet leende.
  Han hälsar tillbaka, låter nästan lite förvånad, men jag kanske bara inbillar mig. Jag är så nervös att jag skakar. Nu. Nu är jag på bussen som ska ta mig till den nya skolan. Allt känns mycket verkligare nu än någon annan gång.
  Det är tjugoett minuter kvar tills första lektionen börjar.
  Skärp dig, Luísa! Det här kommer att gå fint.
  Jag tar ett djupt andetag och försöker, som så många gånger förr, spela den här förbannade teatern där jag inte har någon roll. Inte som jag känner till i alla fall. För det är så det känns. Nu har de satt upp kulisserna för scenen "Bussfärden". När får jag stiga av scenen? Vila lite?
  Idiot, tänker jag till mig själv. När du har stigit av scenen är du död. Då får du vila.
  Från den här teateruppsättningen, ja, maler en liten röst inom mig. Det kanske kommer fler. Du kanske blir tilldelad en ny roll och återföds som en annan roll i samma pjäs som du är i nu, eller också är ditt liv en egen liten minipjäs inuti den stora världspjäsen, det finns många minipjäser som berättar olika historier, och eftersom du har huvudrollen i ditt liv är det svårt att ansöka om ledigt.
Instinktivt känner jag en längtan efter att få vila. Ta kafferast. Inte för att jag dricker kaffe, men det är alltid så det kallas i filmer och böcker. Jag kan ta te istället. Te gillar jag. Speciellt grönt, osockrat örtte.
  Det är såhär det ständigt är i mitt huvud. Aldrig är det tyst. Alltid är det flera Luisor som pratar med varandra, en ständigt varande monolog, och samtidigt som jag är alla Luisorna är jag ingen av dem.
  Knäppa tankar. Jag blinkar till och ser höstfärgad skog fara förbi utanför fönsterrutan. Var är vi någonstans?
  Det där händer ofta. Kanske farligt ofta. Att jag helt förlorar kontakten med verkligheten. Men det är så skönt. Det är som en drog, eller någonting. Och jag är beroende av den.