Flera tusen ord

26

VARNING för plågeri av karaktärer i detta kapitel!
(Jag vet, jag plågar alltid mina karaktärer.)
/Wowyita

* * *

LUÍSA
Jag duckar för den gröna skumgummibollen som svischar förbi ovanför huvudet. Måste de där killarna alltid kasta så hårt? Det får sådana som jag att backa ut i kanterna av gymnastiksalen i rädsla för att bli träffad. För det gör ont att bli det. Träffad, alltså.
  Jag drar in händerna i träningsjackans ärmar, stryker irriterat bort en retsam hårslinga som slitit sig ur hästsvansen. Klockan är 14:40 en onsdagseftermiddag och jag känner hur min mani börjar övergå i depression. Jag hatar det. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Men jag vill vara i skolan. För Fercentes skull. Han får inte vara ensam.
  Jag håller blicken fäst på bollen och tycker att det går ganska bra för mig. Vi kör spökboll och min taktik är att bli träffad när det bara är jag och två tre andra kvar. Då kan jag gå över till spöksidan och istället försöka träffa dem som alltid kastar så hårt. Jag vill inte att det ska vara för få på spöksidan när jag kommer dit. Då får man skit om man inte lyckas fånga bollen och den studsar över till motståndarlagets sida. Min klass i Lissabon hade mycket mer sammanhållning. Här blir man dömd varje gång man kommer in genom klassrumsdörren.
  Som Alicia, tänker jag och kastar en blick bort mot henne. Hon är spöke och biter på sina naglar medan hon väntar på att bollen ska komma dit. Hon har på sig kortkorta shorts och ett tajt linne. Vad hon blir kallad? Hora, slampa.
  Nästa gång jag får bollen ska jag passa till henne. Hon är schysst, tycker jag. Vi delar inte intressen, men hon är en av dem som faktiskt givit mig ett litet leende någon gång ibland. Det är guld värt.
  Sedan vill jag slå mig själv i skallen. "Nästa gång jag får bollen." 1) Som om jag kommer få den och 2) som om jag haft den tidigare. Ha!
  Fercente blir träffad, ganska mjukt, för det var Jacob som kastade. Han spelar fotboll och skulle kunna kasta bollen hur hårt som helst om han ville, men det gör han inte.
  Fercente småspringer över till spöksidan. Eftersom han är i motsatta laget måste han passera vår spelyta, han springer vid den vägg som jag inte står vid. Utan där står fucking Adam.
  Han sträcker nonchalant ut benet och jag vill skrika "akta"! Men det är försent. Fercente snubblar och Adam ler oskyldigt.
  Fercente tar sig för sin högra fot och biter ihop hårt. Som om han hade mycket ont.
  Spelet stannar av.
  "Oj, hur gick det, Fercente?" säger idrottsläraren Gunilla och sätter sig på huk bredvid honom. "Får jag se på foten?"
  Jag går fram och ger Adam en arg blick.
  "På vilket sätt var det där nödvändigt?" säger jag.
  Han drar en hand genom sitt brunblonda hår och ler sådär äckligt oskyldigt igen. Tror han verkligen att alla ska gå på hans fjäsk?
  "Vadå, det var ju inte meningen", säger han.
  "Tror du att jag dum, eller? Jag såg ju vad som hände. Du fällde krokben för honom."
  "Skulle jag?" Han lägger huvudet på sned.
  "Ja", säger jag. "Det skulle du. För du mår bättre av att trycka ner folk som du är avundsjuk på."
  Spridda "ooooo" hörs.
  Adam skrattar. "Så jag skulle vara avundsjuk på Fercente? Knappast."
  "Nähä... så du sträckte bara ut benet för att stretcha?"
  "Det är klart. Jag har ju träning ikväll."
  "Jaha, så det har ingenting att göra med att du gillar att vara taskig mot Fercente?"
  Adam skrattar igen. "Du, är ni ihop, eller?"
  Jag lägger armarna i kors över bröstet. "Inte för att jag begriper vad du har med det att göra, men ja."
  "Den verkar vara stukad", konstaterar Gunilla. "Kan någon hjälpa mig ta oss till skolsyster?"
  "Hans flickvän!" gastar Johan och gör pussljud. Jag snor runt och stirrar honom i ögonen. "Omygod, kolla, värsta bitchblicken!"
  "Somliga mognar tydligen senare än andra", säger jag lamt innan jag vänder mig mot Fercente och Gunilla igen.

Idrotten var sista lektionen, och när vi slutat föreslår Fercente att jag ska skjutsa hem honom på hans cykel.
  "Men du har väl bara en hjälm?" säger jag.
  "Jag har en reserv i mitt skåp. Snälla?"
  "Jag kan försöka. Men herrcyklar är superkonstiga."
  Trots den där förbannade stången går det rätt bra. Fercente sitter på pakethållaren och håller om mig medan jag styr oss hem till honom. När vi kommer in i hans port öppnar jag hissdörren. Fercente stirrar bara på hissen.
  "Vad är det?" säger jag.
  "Jag går hellre", säger han och tar tag i trappräcket, börjar hoppa upp på ett ben.
  "Åtta våningar med stukad fot?"
  "Hellre det än den där skräckmaskinen."
  Jag tar tag i hans arm. "Vad menar du?"
  "Jag menar att jag hatar hissar", säger han.
  "Varför?"
  "Kom, vi går upp", säger han och ignorerar min fråga.
  "Jag vill att du svarar på min fråga."
  "De är läskiga", medger han.
  "Du måste öva dig på att exponeras", säger jag. "Kom, vi försöker. Du kommer aldrig kunna komma upp sådär, jag ser ju hur ont du har."
  Han tvekar.

FERCENTE
Jag vet inte vad jag ska göra.
  Vad ska man göra?
  Jag intalar mig själv att Luísa är med mig i hissen.
  Så jag låter mig ledas in dit.
  När dörren stängs och Luísa drar för gallret känner jag paniken komma krypande. Hon trycker på åttan och vi börjar färdas uppåt. Jag känner hur min puls ökar i takt och jag kan inte längre se klart. Jag måste ut. Jag måste ut!
  Minnen.
  Jag har varit i lekparken utanför huset. Jag är trött och bestämmer mig för att ta hissen.
  Jag trycker på åttan och hissen startar.
  Mellan trean och fyran tar det stopp.
  Ingenting fungerar.
  Jag gråter.
  Jag kan inte komma ut.
  Jag kan inte komma ut!
  Jag skakar i panik och börjar klösa på väggarna, måste ut, måste få luft.
  Jag skriker. Hjälp mig, hjälp mig...
  "Fercente", säger Luísa.
  Jag öppnar ögonen.
  "Säg någonting!" Hon låter så förtvivlad.
  Men jag kan inte få fram ett enda ord.
  Alla tusentals ord drunknar i en bottenlös ocean.