Flera tusen ord

22

FERCENTE

Jag ligger vaken och ångesten maler i mig, gnager på mina lungor så att det är svårt att andas. Den förlamande känslan fyller hela min kropp där jag ligger på rygg i sängen och tittar upp mot taket. Mörkret har målat mitt rum i sina egna färger, och den obarmhärtiga rädslan öppnar min mun och tvingar mig att svälja. Nu är den inne i min kropp.
  Jag sluter ögonen och det river i magen. Prestationsångesten förvandlar mig till en tung sten och kvar finns ingen kraft att göra någonting. Inte ens somna.
  Om tre timmar och tjugotvå minuter kommer jag att stå längst fram i klassrummet med allas blickar på mig. Om tre timmar och tjugotvå minuter kommer ångesten och skräcken äta upp mig inifrån och få magen att vända sig ut och in. Om tre timmar och tjugotvå minuter kommer jag att blunda och önska att jag inte funnits.
  Om tre timmar och tio minuter kommer jag att sitta uppkrupen i ett hörn och försöka samla mig, men det kommer inte att leda någonvart. Om tre timmar och tio minuter kommer jag att lägga handen på hjärtat, känna det slå och vända blicken mot mig själv i en spegel i en småslubbig toalett. Jag kommer att se mina gröna ögon fyllas av tårar och jag kommer känna smaken av tårarna när de rinner ner i mungipan och det kommer att smaka salt och jag kommer att minnas semestern på Kreta förra året och jag kommer långsamt att förtvinas för jag att inser att det aldrig mer kommer att finnas en lycklig Fercente som plaskar i ett Medelhav.
  Om tre timmar och femton minuter kommer kanske Luísa ta min hand och sedan lägga armarna om mig, hon kommer inte att säga någonting för hon vet liksom jag att det inte hjälper, och hon kommer inte säga åt mig att rycka upp mig, för det är lika idiotiskt att säga som att säga till en med värk att sluta ha ont, det vet hon för hon är inte helt fri hon heller, även om det lyser om henne och hon fått tag i en kofot och lyckats bända upp delar av gallret som stänger inne själen med ångest. Hon vet. Hon vet och det räcker. Det enda som behövs är hennes värme och närhet.
  Om tre timmar och arton minuter. Om tre timmar och arton minuter kommer jag att stå längst fram i klassrummet med allas blickar på mig, och ångesten och skräcken kommer att äta upp mig inifrån och jag kommer att skrika rakt ut tills allt det som glöder svalnat av och jag istället fryser ihjäl om inte Luísa räddar mig från vinterlandet och leder mig till en glänta där årstiderna samspelar och målar allting i milda färger som kan reparera även den trasigaste.
  Det flimrar framför ögonen och jag sliter tag i sänggaveln. Greppar den så hårt att jag får ont i händerna. Och...
  ...
  Jag ligger på golvet och ser upp i taket. Det bultar i diverse kroppsdelar som tog smällen när jag föll ner från sängen.
  Jag rycker till och känner tårarna mot mina fingrar som håller för munnen för att hindra skriket som vill ut. Kroppen rullar åt sidan och jag kryper ut på den angränsande balkongen, tar tag i räcket och ser ut över höstmörkret. Luften får huden att knottra sig på armar och ben.
  Jag tar ett djupt andetag och gör ett försök att spotta ut ångesten.
  Det fungerar inte.
  Jag beger mig in igen och faller ner i sängen.
  Om tre timmar och fjorton minuter kommer jag att stå längst fram i klassrummet. Stå längst fram där, med allas blickar på mig.
  Vill inte vill inte vill inte.