Flera tusen ord

25

LUÍSA

"Mamma", viskar jag och kramar henne hårt. Jag lindas in i doften av rosparfym och ljudet av smycken som klirrar.

"Hur är det med honom?" säger mamma.

"Han är vaken", svarar sjuksköterskan som står bakom mig. "Ni kan gå in till honom."

Jag var inne hos Raul igår, Fercente väntade utanför. Men det kändes inte riktigt som om det var min bror som låg där. Det var som om någon hade slitit ut allt som var han.

Han var medvetslös, men jag kramade hans hand och sa att jag skulle komma tillbaka följande dag. Att jag skulle sova hos en kompis, och att han inte skulle bli ängslig om han vaknade upp och inte fann vare sig mig eller mamma.

Men nu är det annorlunda.

När vi kommer in sitter han upprätt och skriver någonting på sin telefon. Jag tvingar mig själv att inte slå handen för munnen utan istället fokusera på hans ögon, och inte på blåmärket runt vänstra ögat.

RAUL

"Lille vän", säger mamma och kramar om mig. Lite för hårt.

"Mamma, det gör ont", säger jag försiktigt.

Hon släpper taget och ser istället på mig, stryker håret ur mitt ansikte, klappar mig på armen.

"Hur mår du?" frågar hon.

"Det är okej", säger jag. "Det var inte så farligt."

Luísa ser ut att vilja protestera, men hon biter sig i läppen och ser ner på sina skor.

"Vad var det som hände?"

"Jag vill inte prata om det."

"Men Raul, det är allvarligt, det måste du förstå..."

"Vi pratar om det sen", avbryter jag.

Jag skriver klart sms:et till Miriam och lägger ifrån mig telefonen.

"Jag är ledsen att jag inte kunde komma tidigare, jag kom så fort jag kunde", säger mamma.

"Jag blir utskriven om några dagar", säger jag.

"Jag måste gå", säger Luísa plötsligt.

FERCENTE

"Han är så konstig", säger hon och ser ut över ingången. Vi sitter på en av bänkarna i sjukhusets entré.

"På vilket sätt?" säger jag och följer hennes blick.

"Jag vet inte... den gamla Raul skulle inte förminska saker på det viset. Han skulle inse allvaret."

"Tror du att det är nåt i skolan?" säger jag.

Någonting tänds i hennes ögon. "Det är inte omöjligt", säger hon. "Kan vi inte åka dit och spionera nån dag?"

"Ehm, okej", säger jag.

Hon lägger armen om mig och kysser mig på munnen.

"Är vi ihop?" frågar hon.

"Om du vill", säger jag.

"Vad vill du, då?" Leendet är nyfiket.

"Jag vill om du vill", svarar jag.

"Då är vi tillsammans", säger Luísa. "Ska man dela ut ringar och sånt nu?"

"Nä, det är väl när man förlovar sig", säger jag och vi skrattar.

RAUL

På måndagen blir jag utskriven. Tack och lov får jag stanna hemma från skolan. Så fort mamma och Luísa gått hemifrån kan jag ta ut mina känslor ordentligt.

"Faaaaan!" skriker jag rätt ut och drämmer näven i trappräcket. "Jag hatar er! Fan ta er allihop!"

Jag slänger ut alla kuddar ur mitt rum och smäller i dörrar. Jag vill bara slå sönder någonting. Jag känner mig som ett offer, och jag vill inte vara det. De ska inte göra mig svag, de fega jävlarna.

Det slutar med att jag lägger mig raklång i sängen och morrar.