Flera tusen ord

62

RAUL

Inte igen, vill jag skrika.
Men vad skulle det hjälpa?
Reflexmässigt sätter jag händerna för ansiktet. Varför kan de inte bara lämna mig ifred? Vad har jag gjort dem? Vad har de emot mig? De älskar att håna mig bara för att jag. Kallar mig svartskalle och skriker att jag borde sticka tillbaka till Portugal och ta horan Miriam med mig.
Miriam.
Förut var det någonting. Förut hade vi ett rep mellan oss, ett rep att hålla ovanför våra huvuden, ett rep som förde oss samman när det blåste som värst.
Sedan började hon hata mig.
Och nu står hon här.
"Du är så rolig att leka med", säger Filip. "Jag älskar att du tror att Miriam hatar dig. Jag älskar att vi har makten över er. Jag älskar att jag förstörde det enda du hade här."
Tårar rinner nerför Miriams kinder. Filip ler belåtet och drar ett bloss från sin cigarett innan han fortsätter med sin monolog.
"Du anar inte hur roligt det var att se dig så jävla förvirrad. Du trodde att Miriam hade svikit dig. Att se dig ensam gav mig en sån kick... för ensamhet är vad du förtjänar, din lilla jävel. Men det var bara vi som sa det till henne. Vi sa att om hon betedde sig som om hon hatade dig skulle vi lämna henne ifred." Han vänder sig mot den gråtande flickan bredvid sig, tar tag i henne och kommenderar med cigaretten i mungipan: "Klä av dig."
Miriam knäpper långsamt upp knapparna i sin gröna kofta.
"Nu har du fått vara ifred ett tag, din slampa", säger Filip leende. "Men det är slut med dig nu. In med dig i spelet igen. Jag trycker på play." Han hugger tag i Miriam. "Nej förresten, Raul ska klä av dig. Seså svartskalle, kör igång nu bara."
Jag tänker inte. Jag gör det bara. Plagg för plagg. Tills hon står i bara bh och trosor.
"Det är inte som att det där är en del av hennes kropp", säger Filip och drar i bh-resåren. När den snärtar till mot Miriams hud skriker hon till.
Jag höjer händerna för att knäppa upp den. Märker hur de skakar. Det är så fel, alltihop är så fel.
Någon rycker tag i mig bakifrån och drar mig bakåt. Jag ser Filips belåtna flin och Miriams förskräckta, rödgråtna ansikte innan jag känner saxen mot halsen.
"Hellu..." Victoria skrattar hest. Hon leker med saxens skär vid min hals, som om hon funderar på var hon ska klippa. Hon drar långsamt med skären längs min hals, det blir inga sår, men det gör ont, så ont.
En hand rycker tag i mitt hår och ett annat skratt ekar. Rebecca. Hon sluter sina händer kring min hals och trycker till samtidigt som Markus knytnävar träffar min skalle. Luften tar slut och innan jag vet ordet av har de släppt mig så att jag faller till marken. Jag känner hur asfalten skrapar upp sår lite här och var, men det är inget jag kan koncentrera mig på nu.
Huvudet snurrar som fan, jag ser ingenting och plötsligt väller en kaskad av spya ut ur min mun. Rebeccas och Victorias skrik skär genom min skalle.
"Jävla äckel!" skriker Markus.
Jag återfår synen och ser en molnig himmel. Snart kanske det börjar snöa, tänker jag.
"Res på dig då!" Markus rycker upp mig och jag stödjer fel på min vänstra fot så att den vrids om och jag vill sjunka ner på marken igen men hans armar tillåter det inte, de håller mig i ett stadigt grepp, och det dansar svarta prickar i mitt synfält och jag ser att Miriam fortfarande har underkläderna på sig och jag ser Filip närma sig med sin jävla cigarett och innan jag vet ordet av har han tryckt in den i min mun och jag hostar och hostar för det smakar så jäkla vidrigt, jag får ingen luft och jag har inte kraft att ta ut den ur min mun och den ramlar ner och ramlar rakt på min fot och det glöder till och jag skriker och jag vill bara bort, bort, bort från det här helvetet för det här livet är snart inte längre värt att leva.