Flera tusen ord

19

Luísas perspektiv

Jag förstår inte varför mamma var så allvarlig när hon bara berättade att hon ska åka bort ett par dagar. Ner till Lissabon och träffa sin syster Isabel. Vad är hon ängslig för? Att lämna mig och Raul ensamma?
  Imorgon åker hon. Tidigt imorgon bitti.
  Jag snurrar pennan i min hand och ser på Fercente som sitter bredvid mig. Det är meningen att vi ska skriva krönikor, men jag kan inte få fram ett endaste ord. Fercente verkar inte heller ha någon ordfors.
  "Hur mår du?" frågar jag lågt.
  Han rycker på axlarna och ser ut genom fönstret. Så svår att få kontakt med. Hur bryta den osynliga vägg som skiljer oss åt? Hur bryta den vägg som jag endast kan lägga handflatan mot eller knacka på i ett försök att nå fram?

Fercentes perspektiv

"Jag vill inte vara gnällig så jag ljuger och säger att jag mår bra", säger jag inte.
  Istället är jag tyst och fingrar på pennan i mina händer. Ångesten har inte lämnat mig riktigt än. Det har varit såhär i flera dagar nu. Att jag vaknar upp med en ångest så stark att jag glömmer tid och rum. En ångest som sliter sönder mig, en långsam process som steg för steg stänger av filtret mellan världen utanför och innanför min hjärna.
  Jag vill helst av allt sjunka ihop i en hög och gråta, helst nu på en gång. Gråta över en ångest som aldrig tar slut. Gråta över rädslan att den alltid finns där, lurar och bevakar.
  På måndag har vi prov i historia. Men det kommer inte gå bra. Jag känner det. Jag kommer att få ont i magen och tårarna kommer att droppa ner på provpappret och sudda ut mina svar. Det är så löjligt. Jag är så löjlig.
  Innerst inne känns det inte som om det spelar någon roll om jag får F eller inte på provet. Fast ändå finns en del av mig som skulle gå under om jag blev underkänd. Men om jag får A känns det inte tillräckligt. Så löjlig är jag.
  Med en matt blick ser jag ner i bänken, stöder huvudet i handen. Krönika... Ordet krönika är från latinets chronika och betyder tid.
  Kan man skriva en krönika om en krönika?
  Jag sätter ner pennspetsen mot det linjerade arket i mitt skrivhäfte. Ser blyertsflagor fara iväg över pappret.
  Jag vill bara vika ihop mig och försvinna. För egentligen spelar det ingen roll.
  Bra krönika. Först en personlig upplevelse och sedan en koppling till det allmänna.
  Jag suckar lågt och lägger huvudet på bänken.
  "Hur går det, Fercente?"
  Jag tittar slött upp och ser Agnez som står böjd över bänken. Jag rätar på mig och klistrar på ett lagom stort leende.
  "Bra. Jag funderar lite, bara."
  "Får jag läsa?" frågar Agnez. Blicken är vänlig.
  Jag lägger en hand över min text och spelar blygsam författare. "Det är ingenting utan helheten."
  Och Agnez går och Luísa ger mig en oroad blick och viskar i mitt öra: "Det spelar visst roll. Du får inte vika ihop dig och försvinna."