Flera tusen ord

44

RAUL

Jag vet inte vad jag ska tro. Osäkerheten gör mig nervös, och att ständigt behöva vara på sin vakt gör att jag har svårt att fokusera på lektionerna.
Jag låser skåpet och börjar gå mot idrottshallarna. Försöker dämpa paniken som skriker åt mig att Filip och Markus kommer att vara i samma omklädningsrum.
Innan lektionen händer ingenting särskilt. Filip klämmer med händerna runt min midja så att jag sprätter till, men annars ingenting. Efteråt, däremot.
Jag är på väg in i duschen med handduken kring höfterna när Markus hoppar på mig bakifrån. Plötsligt ligger jag på det hårda klinkergolvet i duschen och det bultar i knän, höfter, armbågar och händer.
Som genom dimma ser jag Filip dra av mig handduken, och de släpar in mig i duschen, placerar mig under vattenstrilet.
"Jävla svartskalle", säger Markus och hans spark i magen får mig att tappa andan. Medan jag ligger och flämtar slår Filip mig över ansiktet.
"Snälla, inte ansiktet", ber jag. Allt annat kan jag dölja.
"Jaha du, du vill alltså ha extra mycket stryk i ansiktet." Filip måttar ett slag till.
Blodet blandas med vatten och allt rinner ner i avloppet. Jag vill följa med.
Men det går inte.
Ett par ögonblick tror jag faktiskt att de kommer döda mig. Att jag inte kommer att få någon luft, att det sista jag ser är deras flin. Men jag överlever.
När de gått hostar jag tills det känns som om någon slagit mina lungor.
Sedan klär jag på mig och skyndar mig iväg. Alla andra killar har redan dragit.
Det är bara några minuter tills lektionen börjar. Jag hinner inte äta lunch. Med kurrande mage tassar jag in på toaletten och väntar tills jag hör samhällskunskapslärarens höga röst på göteborgska. Då vågar jag mig ut.
I flocken av andraringare möter jag Miriams blick. Det gör ont. Hon viker undan nästan direkt, höll bara fast min blick lite, lite. Det finns någonting över hennes kroppsspråk som känns annorlunda. Hon biter sig i läppen och då inser jag vad det är.
Miriam är skamsen.
Det är säkert bara ännu ett av deras trick. Eller?