Flera tusen ord

9

Fercentes perspektiv

Jag tror inte att jag kommer imorgon

Ok, jag förstår. L

jag orkar inte. Jag borde gå, jag går ju i nian och det här är väl ingen anledning att vara hemma, eller hur?

Depression är faktiskt en sjukdom, varför skulle det inte vara en anledning att stanna hemma?

Jag vet ju inte ens om jag är deprimerad

Bara för att du inte fått någon diagnos betyder det inte att jag inte fattar att du mår dåligt. Jag kan komma förbi imorgon om du vill. Bara om du vill, det är lugnt ifall du inte vill. Men jag kommer gärna. Fast jag vill inte vara för påflugen.

Jag kan inte hindra ett litet leende på mina läppar.

Du är inte alls för påflugen, skriver jag tillbaka. Kom om du vill. J

"Fercente, maten är klar!" ropar mamma.
  Jag lägger mobilen i fickan och följer lukten av linssoppa ut i köket. Får en kram av mamma, hennes famn är varm.
  "Hur är det, vännen? Mår du bättre nu?" Och hennes röst är så mjuk, varm, så len. Så mamma.
  "Lite", säger jag.
  "Lägg dig tidigt ikväll, då", säger mamma och släpper taget om mig.
  Jag rundar bardisken och sätter mig vid min plats och ser ut genom fönstret. Där är gångvägen som Luísa gick på idag.
  Vibrationen i fickan får mig att plocka upp telefonen igen.
  Jag tittar förbi efter skolan då, okej?
  Jag svarar med ett snabbt "absolut" innan pappa kommer in i köket. Han kysser mamma ömt på kinden.
  "Vad gott det luktar", säger han.
  "Hoppas det smakar", säger mamma med ett blygt leende.
  Jag känner mig lyckligare när jag ser dem. Deras kärlek till varandra är som i någon perfekt romantisk film, så evig och äkta. Sättet de pratar med varandra, ser på varandra och fyller i varandra avslöjar att bandet mellan dem är starkt nog att bärga tunga konflikter.
  I maj firar de 40-årig bröllopsdag.
  Fyrtio år är rätt länge. De gifte sig 1976, då de båda var tjugosex år gamla. Jag ser deras bröllopsfotografi framför mig. De gifte sig i utkanten av Porto, i en vacker park. Solen skiner över dem, blommorna ler. Mamma är klädd i en lång, vit klänning i många tunna, frasiga lager. Pappa håller om henne och de båda ler mot kameran. Lyckliga. I ett underbart ögonblick fångade kameran deras kärlek, som än idag består.
  Det var innan de visste att de inte kunde få några biologiska barn.
  "Jag hörde att du fick A på geografiuppsatsen", säger pappa. "Vad skrev du om nu igen?"
  "Hållbar utveckling", svarar jag och rör om i soppan som det ryker från. Mina glasögon är nästan helt immiga. "Jag skrev om befolkningshistoria och -framtid."
  Förut skulle jag ha glatt mig åt att få A på en uppsats. Men det känns inte som någonting speciellt längre. Det är inte som att det spelar någon roll. När SO-läraren Tomas berättade för mig att jag fick A kände jag inte den stolthet jag borde ha känt. Det var mer som en lätt pust, ett minne av ett A.
  Men liksom nu log ändå och spelade glad, det skulle ju bara ha verkat skumt annars. Ingen får ju misstänka hur mitt inre ser ut.
  Och mitt leende är faktiskt rätt övertygande. Jag har alltid tyckt om att spela teater.

Luísas perspektiv

Jag tar ner stolen från Fercentes bänk också. Det känns konstigt att ha en tom plats bredvid sig. Jag undrar hur han mår idag. Jag har inte hört någonting från honom sedan igår.
  Jag koncentrerar mig på att rada upp pennorna, häftet, boken, pennvässare och suddet i perfekt ordning framför mig. Det är bara en av mina tvångstankar. Jag gör det nästan omedvetet nu.
  Jag lägger de båda överstrykningspennorna bredvid varandra, sedan kommer de två blyertspennorna och sedan de två stiftpennorna. Två, två, två. Å, vad snyggt det blir.
  "Har du OCD eller vad fan är det med dig?" säger en pipig röst. Jag ser upp och där är miss Usch. Mitt smeknamn för Ella. Passar det inte bra?
  Jag får lust att säga "ja, jag har faktiskt det", men det känns inte som om det skulle bli bättre av det. Istället flyttar jag blicken från henne och vänder istället skrivhäftet så att det ligger parallellt med pennorna.
  Miss Usch gillar tydligen inte min reaktion, eller så stör hon sig på mitt beteende. I vilket fall som helst sveper hennes väska över min bänk och träffar mig i axeln. Pennorna rullar ner på golvet och en udd går av.
  Jag plockar upp allt, vässar pennan och börjar om.
  Efter lektionen funderar jag på vad jag ska göra. Jag känner inte precis någon annan i klassen. Ingen har riktigt släppt in mig. Men de senaste dagarna har jag blivit van vid att ha någon att prata med. Det kanske är dags att gömma sig i någon vrå med musik i öronen?
  Jag skickar ett meddelande till Fercente. Vi fick läxa på kemin att göra klart frågorna på sidan 18.
  Det kommer inget svar under hela rasten.