Flera tusen ord

64

LUÍSA

Jag kramar mobilen hårt i min hand och sjunker ihop på golvet. Varför svarar du inte, Fercente?
Det finns tusen anledningar. Min hjärna hittar på den ena teorin värre än den andra. Jag har inte pratat med honom sedan igår i Askparken.
Jag går in till Raul igen.
  Han ser så skör ut.
  Jag vill gråta.
  Min älskade bror var nära att dö.
  Jag mår så dåligt av att se honom såhär.
  Varför gick jag och Fercente aldrig till Rauls skola och spanade?
  Varför frågade jag aldrig hur han verkligen mådde?
  Hur kunde jag missa det här?
  För det är uppenbart att det är samma jävla idioter som har trakasserat honom hela tiden.

"Mamma, jag måste berätta en sak", säger jag. "Om Fercente."
Det är bara att säga det, Luísa.
Raul övertalade oss att åka hem och sova. Så nu är jag och mamma här hemma.
Jag ser rakt in i min mors ögon när jag säger det.
"Fercente är min pojkvän."
Mamma ser förskräckt på mig. "Vad är det du säger?"
"Jag älskar honom. Vi älskar varandra."
"Ni är ju släkt med varandra!" utbrister mamma.
"Och?"
Mamma skakar på huvudet. "Ni får lära er att vara kusiner med varandra."
  "Så kan du inte säga!"
  "Luísa, du fattar väl själv att det är helt sjukt att ni är ihop?"
  "Nej!" säger jag. "Det fattar jag faktiskt inte."
  "Jag ville ju adoptera Fercente, och då hade han vuxit upp med oss. Hade du fortfarande varit kär i honom då?"
  Jag ser plötsligt en alternativ uppväxt framför mig. En uppväxt där jag haft två bröder. Jag, Fercente och Raul hade varit trion. Raul skulle kunna dela sina kemikunskaper med Fercente, de hade varit storebror och lillebror och kusiner och jag är säker på att de hade kommit bra överens. Ett broderskap som gick förlorat.
  Jag kommer på mig själv med att vilja gråta över det. Gråta över alla stunder som aldrig blev, över att vi inte fick växa upp tillsammans. Gråta över Ana som mådde så dåligt, över det oändliga sveket, över kvinnan som förtvivlat försökte lappa ihop sitt liv med sin tvååring och sitt nyfödda barn. Kvinnan som uppfostrade mig.
  Man kan aldrig säkert veta. Min kropp protesterar inte, medan hjärnan tvekar. Hade jag haft de här känslorna för Fercente om vi hade fått vara kusiner med varandra?
  "Jag tror det", svarar jag.
  Mamma skakar på huvudet igen. "Du är bara inne i en fas där du tror att kärleken övervinner allt."
  Jag vill skrika att hon inte förstår någonting av mina känslor, för det gör hon inte. Men jag har inga ord nu.
  "Nu när Fercente har hittat det som finns kvar av hans biologiska familj, tänkte jag att det är viktigt att vi håller kontakt", säger mamma. "Det är aldrig försent att lära känna oss. Men ni får inte vara ihop längre, Luísa. Som sagt får ni lära er att vara kusiner och halvsyskon med varandra."
  "Jag tänker inte lyssna på dig", säger jag. "Du som ljög under hela min uppväxt."
  "Inte den tonen till mig!"
  "Du kan inte komma och säga att jag ska sluta älska Fercente. Att det är äckligt att vi är kära i varandra. Jag fattar inte vad det är för fel på vår kärlek. Vad är det för fel med att båda är lyckliga? Gör du såhär mot mig bara för att du själv aldrig fick uppleva det vi känner för varandra? Unnar du inte din dotter och din systerson att känna lycka?"
  Mamma vacklar till lite. "Har ni... har ni haft sex med varandra?"
  "Ja", säger jag. "Och nej, vi skyddade oss inte, det var dumt gjort men man kan inte ändra på det nu."
  Mamma sätter handen för munnen. "Men tänk om du blir med barn!"
  "Ja, nu har vi tänkt det", säger jag. "Då gör jag abort, jag kan inte ha barn nu och det är inte rätt mot barnet som riskerar att få massa sjukdomar på grund av vårt tilltrasslade släktträd."
  Mamma knäpper händerna bakom huvudet. "Jag vill inte att ni gör det igen. Kusiner och halvsyskon gör inte sådant med varandra. Tänk efter, du har legat med din kusin. Tycker du inte att det låter fel?"
  "Inte om båda är lyckliga."
  "Luísa, ni måste lära er att vara släktingar med varandra."
  Hur många gånger har hon sagt den jävla meningen?
  "Du har ingen rätt att säga så", säger jag.
  "Du är bara femton år, du är inte mogen för sånt här."
  "Det hade du sagt om jag så varit trettio! Jag kommer aldrig sluta älska Fercente!"
  Och med de orden rusar jag in på mitt rum, stänger och låser dörren.
  Jag ringer upp Fercente igen.
  Han svarar inte.
  Jag sjunker ihop på sängen med hatet som ett stort svart moln inuti mig. Jag hatar de som misshandlade Raul. Hur kan man göra någonting sådant mot min älskade bror? Han som aldrig slagit till någon, som aldrig varit inblandad i slagsmål. Hur kan man ge sig på honom?
  Jag går in i Rauls rum.
  Sätter mig på det slitna trägolvet.
  Under sängen finns ett ritblock.
  Jag tar fram det för att titta.
  Kanske borde jag inte snoka i andras saker.
  Men jag öppnar ändå första sidan.
  Varje bild är som en scen ur en mardrömslik film.
  Det är alltid den lilla röda figuren som blir slagen av några utan ansikten.
  Allting är ritat med tusch.
  Jag mår illa.
  En mobil plingar till. Jag se mig förvånat omkring. Det var inte min.
  Rauls telefon ligger på skrivbordet med upplyst skärm. Jag kastar en blick på den. Ett meddelande från ett okänt nummer.
  Vi skojade ju bara
  Jag stirrar på de fyra orden.
  Jag knappar in Rauls kod. Han berättade den för mig i förtroende. Han måste förstå att jag gör det här.
  Det har kommit många meddelanden från samma nummer.
  Jävla svartskalle vi ska döda dig
  Ingen kan älska dig för du är så jääävla vidrig!!
  Vi ses i skolan imorgon, jag har med mig mitt specialvapen ;)
  "JAG HATAR ER!" skriker jag rätt ut.
  Jag springer ut ur Rauls rum och in till mamma.
  "Mamma, titta", säger jag.
  Bråket mellan oss alldeles nyss spelar ingen roll.
  Mamma tar mobilen i sina händer och läser. Hennes kropp skakar.
  Jag kan inte sluta anklaga mig själv. Jag borde ha sett att Raul mådde dåligt, jag borde ha fattat.
  Jag och mamma tar på oss ytterkläder och går till busshållplatsen, tar bussen till sjukhuset.
  Vi stannar hos Raul hela natten.
  Jag är med honom när han med gråten i halsen berättar vilket helvete han levt i de senaste månaderna.
  Efteråt somnar han med kinderna strimmiga av tårar.
  Älskade bror, förlåt för att jag inte såg.