Flera tusen ord

52

FERCENTE

När Hugo avslutat genomgången knackar det på dörren till klassrummet. Jag dyker ner bland alla kemiska formler och koncentrerar mig på uppgifterna.
  "Fercente", säger Hugo plötsligt och jag ser förvånat upp. Han tecknar åt mig att komma dit.
  Inför allas blickar tar jag mig bort till dörren. I ögonvrån ser jag Luísa hålla andan.
  I korridoren står skolsyster.
  "Hej", säger hon. "Jag behöver prata med dig."
  Och så går vi iväg genom korridoren, utan att jag riktigt fattat vad som pågår.
  "Hur mår du?" frågar hon när vi satt oss inne i hennes rum.
  "Bra", säger jag som på rutin.
  "Det är såhär... att någon har uttryckt stor oro för dig. Jag tror du vet vad jag pratar om. Jag har kontaktat dina föräldrar och..."
  "Du har vad?" halkar det ur mig. Det känns som om någon slagit mig hårt i magen.
  Skolsyster lägger en hand på mitt knä. "Det är okej."
  "Det är inte alls okej!" skriker jag. Nu alldeles hysterisk.
  Sedan flyger jag upp ur stolen, störtar ut ur hennes rum och springer tillbaka till korridoren, där jag hämtar min jacka innan jag springer ut ur skolan, ut på skolgården. Hårda, vassa, kalla, blöta snöflingor träffar mig i ansiktet.
  Luísa, tänker jag. Hur kunde du göra såhär mot mig?
  Jag går genom stan, går runt, runt. Efter eoner av tid är jag hemma.
  Och då är mamma och pappa också där.
  "Det är min flickvän som är överbeskyddande", säger jag.
  "Är det verkligen så?" säger pappa.
  "Ja", säger jag. "Och dessutom är jag stressad, sista terminen i nian och sådär. Gymnasiet."
  "Fercente", säger mamma allvarligt. "Jag tror dig inte. Säg som det är."
  Jag känner hur jag vinglar till uppe på det smala räcket jag balanserar på.