Flera tusen ord

23

Carry Me In Your Dreams - Kejsi Tola

***

Luísa

Jag tar det stora, röda paraplyet när jag går. Med gummistövlar på fötterna och ett brett leende på läpparna känner jag mig som världens lyckligaste person, där jag traskar genom regnet. Allt är möjligt.
  Idag ska vi hålla presentationer i skolan. Jag är laddad till hundra procent. På bussen skickar jag ett sms till Fercente.
Hur är det?
  Jag ser på telefonen i min hand. Jag har ändrat bakgrundsbilden till en mer uppiggande, inte den dystra på vissna blommor som jag hade förut. Medan jag granskar de glada höstlöven som sprakar i olika färger, plingar det till och en banderoll åker ner från toppen av skärmen.
Fercente: Ångest
  Jag stelnar till och sätter handen för munnen, minns senaste gången han berättade om sin ångest per sms. Det var också en regnig dag. Jag minns hur jag först inte hittade till Platinavägen. Hur jag sprang genom regnet och blev dyngsur. Hur jag chansade på portkodskombinationer och lyckades få in rätt. Hur jag möttes av... en förstörd pojke i bara pyjamas...
Luísa: Ska jag komma?
  Att vänta på svaret känns som att falla handlöst nerför ett stup.
  Men så kommer det lilla plinget och vibrationen.
Fercente: Nej det behövs inte. Jag kommer till skolan ändå.
Luísa: Säker? Du måste inte, du kan göra presentationen en annan gång.
Fercente: jo, jag kommer. Det är inte så mycket ångest, bara allmän. Typ dödsångest och livsångest.
Luísa: Är du fortfarande hemma?
Fercente: Ska precis gå. Du då?
Luísa: Jag är på bussen, vid Ådatorget.
  Jag ser ut genom fönstret och känner mig märkligt upprymd, men samtidigt oroad. Mobilen ringer, det är Fercente.
  "Hallå?"
  "Hej, det är jag..." mumlar Fercente. "Jag är rädd."
  "För vad?" Jag drar en hand genom håret och granskar handen.
  "Jag vet inte vad jag ska göra..." Rösten bryts.
  "Vadå? Vad är det, Fercente? Säg, snälla säg."
  "Jag vill inte redovisa."
  Jag hör hur han drar efter andan och snyftar till, och jag vill så gärna vara där och krama honom.
  "Då ska du inte göra det", säger jag.
  "Jag kan inte få A i svenska om jag inte gör det!" nästan skriker han, hysteriskt.
  "Andas. Glöm inte det", ber jag honom.
  "Jag får inte ha lägre än A i svenska!" skriker han.
  Jag sväljer hårt, känner en klump i magen. "Det är okej..."
  "Det är inte okej! Jag måste ha A!"
  "Det är bara ett betyg..."
  "Det är principiellt!"
  "Du kan redovisa i en mindre grupp."
  "NEJ! Bara med dig i så fall."
  "Okej, bara med mig. Och Agnez, förstås."
  "Alla kommer tycka att jag är helt weird som inte redovisar inför hela klassen."
  "Varför skulle det vara weird att inte göra det? Vissa tycker att det är jobbigt att prata i större grupp, men det är inget 'weird' över det."
  "Jag känner mig så dum..."
  "Det är du inte."
  "Det är bara det att jag har tappat bort mig själv. Jag orkar inte leta mera."
  "Jag hjälper dig", svarar jag.
  "Okej... vi ses snart."
  Jag stiger av bussen och skyndar mig mot skolan. Regnet öser ner runt om mitt paraply. Det blåser inte mycket, bara regn, regn och åter regn. Inte är det särskilt kallt heller.
  Jag skakar ut vattnet ur paraplyet innan jag drar upp den tunga skolporten. Uppe i niornas korridor har bara ett fåtal i klassen kommit, trots att det bara är ett par minuter tills vi börjar. Men det verkar inte som om folk bryr sig särskilt mycket om de kommer ett par minuter sent. Det stör mig otroligt mycket. Jag förstår om det händer ibland, att man försover sig eller dylikt, men om det händer varje dag tycker jag att man kan gå hemifrån lite tidigare.
  Paraplyet kommer att vara vått i eftermiddag när jag ska hem. Jag hänger av mig regnjackan och tar med mig pappret med stödord, sveper koftan tätare kring kroppen. Drar en hand genom mitt fuktiga hår.
  Det plingar till i fickan. Ett meddelande från Fercente.
Vänd dig om. :)
  Jag gör som han säger och där är han ju! Jag såg honom inte först. Han sitter hopkrupen på en bänk som är gömd mellan ett par skåp. Våra blickar möts och jag ler trevande. Går fram till honom och sätter mig bredvid.
  Han har sin luva uppdragen och är helt svartklädd. Jag ser ner på mina egna kläder och tänker på hur färgglad jag är. Kjolen är röd, lila, grön, blå och rosa. Strumpbyxorna är bruna och gröna, koftan vinröd.
  "Hej", säger jag.
  "Hej", svarar han.
  Jag söker hans hand och han kramar min tillbaka.
  "Du måste prata med nån", säger jag.
  "Jag vet", säger han.
  "Med dina föräldrar?"
  Han skakar på huvudet. "Aldrig."
  "Varför inte?"
  Han ser bort och kinderna färgas svagt rosa. "För att... för att jag skäms."
  "Det gjorde jag med. Men man har inget att skämmas över. Skulle du skämmas om du led av lunginflammation?"
  "Det är inte samma sak."
  "Nej, det ena är fysiskt och det andra psykiskt. Men man kan inte rå för nåt av dem."
  "Men ändå... det är så svårt. Jag kommer aldrig kunna prata med dem om det."
  "Vet du någon annan då?"
  "Dig. Jag kan prata med dig." Han skrattar till, men jag kan se hur rädd, hur ångestfylld, han är.
  "Jag är inte utbildad psykolog", säger jag.
  Han slutar skratta och vänder bort blicken igen.
  "Fercente..." säger jag och lägger armen om hans axlar. Det känns lite underligt, men samtidigt helt naturligt. Som om vi är gjorda för varandra. "Jag menar bara väl."
  "Jag vet", säger han tyst. "Jag är nog deprimerad."
  Klackar ekar genom korridoren och jag ser upp. "Där är Agnez", säger jag. "Ska du prata med henne?"