Flera tusen ord

28

LUÍSA

När morgonsolens milda, uppfodrande strålar kysser mina ögonlock och jag slår upp ögonen, vet jag att det här är en dag då depressionen kommer att följa mig vart jag än går. Medan jag ligger där i min säng, med ett behagligt täcke av sol över min kropp, hör jag koltrastarnas kvillrande, tonsäkra sång, Rauls lätta steg i korridoren utanför, husets knirkande i de gamla träbjälkarna och lite lätt slammer på nedervåningen, och det får mig på något underligt sätt att vilja gråta. Att vilja sörja den person jag blir när depressionen tar över, att vilja gråta över alla de stunder jag inte fångar, att sörja de minnen som aldrig skapas.
  En tår på min kind glittrar i solskenet och jag sluter ögonen. Det här borde vara en underbar dag. Jag borde skutta upp ur sängen med ett leende och springa ut för att låta solen kyssa varenda liten punkt av min kropp.
  Och en underbar dag, ja, det är det för många andra, men inte för mig. Och hur ska jag skutta upp ur sängen när jag inte ens kan uppbåda tillräckligt med energi för att vrida på huvudet för att se vad klockan är? Jag kan inte le när en taggtråd river sönder mina inre organ, och inte ens kyssar från solen kan läka såren, de finns på insidan och solens kyssar når bara mitt skal.
  Allt jag kan göra är att ligga här i en sjö av sol och låta tankarna forsa genom huvudet likt ett vattenfall utan slut.
  Att vara vid liv och att leva är inte samma sak.

Mamma kommer med örtte. Det luktar gott av mynta och när jag tar en försiktig klunk känner jag hur den heta vätskan rinner ut i min tomma kropp.
  Kanske är det teet, kanske är det mammas omsorg, men det är någonting som drar upp mig ur sängen och gör mig redo för skolan medan jag själv är någon helt annanstans. Det är som att se allting på film. Plötsligt står jag utanför huset, påklädd och med en mätt känsla i kroppen. Eftersmaken av havregrynsgröt dröjer sig kvar i munnen medan mina fötter börjar traska i riktning mot busshållsplatsen. Vinden och regnet tar sig friheten att göra vad de vill med min kropp.

FERCENTE

Bussen saktar in och stannar och hon kliver ut. Magisk vacker, som alltid.
  Jag möter upp henne och slår armarna om henne. Hon är en varm kropp i decemberkylan. Jag smeker henne på kinden, hon låter min hand vara där, men hon besvarar liksom inte min smekning.
  "Hur är det?" frågar jag försiktigt.
  Hon rycker likgiltigt på axlarna, som om hon inte brydde sig. Jag fattar tag om hennes händer och håller dem mot min kind.
  "Du är kall." För det är hon. Varför tog hon inte vantar? Det måste vara över tio minusgrader. Dessutom har hon ju Portugaltermostat, det är i alla fall vad hon har sagt till mig.
  "Vi börjar", säger hon apatiskt och börjar gå mot skolbyggnaden.
  Jag släpper inte hennes händer. "Luísa... älskling."
  Att kalla henne det känns nytt och stort.
  Hon reagerar knappt på min röst, fortsätter bara gå. Jag lägger armen om hennes midja, trycker henne tätt intill mig. Hon låter mig hållas.
  Jag drar ett djupt andetag.
  Nu fattar jag.
  Jag kan höra hennes röst i mitt huvud.
  "Vissa perioder är jag typ helt deprimerad, andra perioder är jag helt överaktiv, manisk. Bipolär heter det."
  "Hej..." säger jag.
  "Hej Fercente", svarar hon tyst. Hon är mörk under ögonen och håret hänger livlöst, som om hon inte lagt tid på att fixa sig. Men hon är fin ändå. Som alltid är hon fin.
  Jag stryker en av hennes hårslingor bakom örat.
  "Jag glömde ta min medicin", säger Luísa plötsligt.
  "Vadå?" säger jag förvirrat.
  "Litium och Sertralin. Jag glömde igår kväll."
  Men hon verkar inte bry sig nämnvärt. Hennes likgiltighet gör mig rädd. Rädd med stort R.
  "Klarar du dig ändå?" frågar jag.
  "Det antar jag. Usch, jag skulle inte ha gått till skolan idag. Jag orkar inte."
  Hon möter min blick.
  "Förlåt, men jag orkar verkligen inte."
  "Ska du gå hem?" säger jag försiktigt.
  Hon rycker på axlarna. "Det går nog... på något sätt."
  Jag blir förvirrad över hennes obeslutsamhet.
  "Vi börjar om två minuter", säger hon och ökar på stegen. Jag släpper taget om hennes midja och tar hennes hand istället. Det känns pirrigt att gå in i skolan och uppför trapporna vidare in i vår korridor, med Luísas hand i min. Jag undrar vad folk tänker. Kanske undrar de hur freaket Fercente skaffat sig en underbar flickvän. Det undrar förresten jag också.
  Jag kramar Luísas hand hårdare. Det märks att hon helst skulle vilja ligga kvar i sin säng, det märks att hon inte har någon energi över. Men hon kämpar ändå. Och det beundrar jag henne för.

* * *

Lite halvtråkigt kapitel, kanske. Men bättre än ingenting! :)

Hoppas att ni alla har det bra och njuter av sommaren! <3

/Wowyita