Flera tusen ord

33

LUÍSA

Jag sitter uppe halva natten med läxor.
  Det känns som om jag missat en episod av mitt liv, och nu måste jag ta igen en massa. Jag räknar algebra, läser texter på engelska, förhör mig själv på instuderingsfrågor i samhällskunskap trots att allt fortfarande känns hyfsat meningslöst.
  Jag känner mig lite bättre när jag pratat med Fercente. Imorgon är det muntliga nationella prov i svenska, matematik och engelska. När Fercente sa det till mig lät han väldigt ängslig. Jag frågade om han tyckte att det skulle bli jobbigt att tala inför en liten grupp.
  "Det känns fånigt, men ja... jag tror det. Men vad ska jag göra åt saken, liksom?" svarade han.
  Jag hade inget svar på den frågan.
  "Vi är förresten i samma grupp hela dagen, men de två andra vi kör tillsammans med är inte samma personer hela tiden." Han började omständligt förklara vilka vi var i samma grupp med vilka tider och vid vilka prov. Förmodligen för att lugna sig själv, om jag känner honom rätt. Jag bad honom att se positivt på saken, fast det kändes som att jag var blind och försökte leda en blind.
  Jag skjuter undan skolböckerna och går och lägger mig i sängen igen. Ser på medicindosan med sju fack, ett för varje veckodag. Alla jävla tabletter.
  Jag öppnar dagens och sväljer dem med vattnet som står på nattygsbordet. Ett par ögonblick fingrar jag på morgondagens dos. Jag skulle kunna ta dem nu, då kanske jag blir lite mer uppåt.
  Men nej, bestämmer jag mig. Sov istället.
  Och det gör jag.
  För en gångs skull lyder jag mig själv.
  I mörkret och med täcket uppdraget till hakan funderar jag på om jag är slav under mig själv.
  Och sedan funderar jag på varför jag alltid tänker så konstiga tankar innan jag ska sova.