Flera tusen ord

36

FERCENTE

Dagen då skolavslutningen kommer har jag ont i magen. Varför vet jag inte. Kanske för att det är dagen innan Luísa åker till Portugal och jag inte får träffa henne förrän nästa år.
  När jag kommer till skolan är Luísa där, och hon är så vacker att man nästan får ont i ögonen. Hon har en kortärmad, mörklila klänning som slutar strax ovanför knäna. Runt halsen har hon ametisten och hon passar så bra i klänningen och i halsbandet. Och hon ler. Depressionen är borta för den här gången.
  Vi får våra betyg i stora, vita kuvert och jag känner ångesten komma. Vill inte öppna och titta på betygen. Rädd för vad som kan ha hänt. De flesta lärare har redan berättat vad jag skulle få för betyg, men de kanske sa fel. Och de som inte berättade, vad har jag att vänta mig där?
  Luísa öppnar sitt kuvert när vi kommer ut på skolgården. Hon skriker till, ett glädjeskrik.
  "Jag fick 307,5 poäng!" tjuter hon och kastar sig om halsen på mig.
  "Grattis", säger jag och ska just stoppa ner kuvertet i min ryggsäck. Jag är inte redo för att titta på det nu.
  Vi skiljs åt. Luísa måste hem och packa och jag också. Jag och mina föräldrar åker ju till Kreta för att hälsa på släkten på pappas sida.
  Jag kysser henne en sista gång och tänker att det kanske är den sista för alltid. Tänk om någon av oss dör i en flygkrasch?
  Luísa viskar till mig att det kommer att gå bra.
  Och jag bestämmer mig för att lita på henne.