Flera tusen ord

41

FERCENTE
Jag hör mammas röst.
  "God morgon, Fercente."
  Jag trycker mig längre in mot väggen.
  "Hur är det? Är du sjuk?"
  "Ja", svarar jag hest. Smaken av spya hänger kvar i munnen.
  Jag kan verkligen inte gå till skolan idag. Men det ger mig panik. Jag kommer att missa provet i matematik.

LUÍSA
Jag äter lydigt frukost och går iväg till skolan. Ringer och skickar fler meddelanden.
  Han svarar inte.
  Jag kommer till skolan. Fercente är inte där.
  Det drar kallt vid min plats.
  Under första lektionen försöker jag ringa Fercente, med mobilen diskret tryckt mot örat. Han svarar inte.
  Vad ska jag göra?
  Ella kommer fram till mig under första rasten.
  "Var har du din älskling, då? Din pojkvän?" säger hon.
  "Bara för att du aldrig kommer att ha nån partner", säger jag medan jag tar ut engelskböckerna. "Bryr du dig om det bara för att kunna trakassera honom mer?"
  "Men usch, var inte så kaxig. Jag ställde en vänlig fråga."
  "Det gjorde du inte. Jag är inte dum."
  "Men var är han?"
  Jag vill inte erkänna att jag inte vet. Just som jag ska svara ringer min mobil. Jag halar upp den.
  Hans namn lyser så vackert och jag tappar engelskböckerna i golvet och springer ut ur korridoren. Skåpet stängde jag inte heller. Men det spelar ingen roll.
  Jag kommer ut i förmaket till korridoren och trycker på grön lur.
  "Hallå?" säger jag ivrigt medan jag skyndar nerför trapporna och in i ljushallen, där det nu är ganska folktomt.
  "Hej, det är jag." Rösten är hes, men den är hans. Den skickar tusen signaler i min kropp, jag studsar fram. Min dag förgylls och jag skulle kunna lyssna på hans röst i evigheters evigheter!
  "Å, Fercente, förlåt..."
  "Jag har sett dina meddelanden. Du kunde inte veta, Luísa."
  "Men förlåt i alla fall. Hur mår du?"
  "Jag är hemma idag. Som du kanske har märkt." Han tystnar. "Mamma hittade mig i sängen imorse. Jag sa att jag var sjuk."
  "Vet hon... Vet hon att du har ångest?" frågar jag försiktigt.
  "Nej." Han sänker rösten. "Kan du lova mig en sak?"
  "Vad?"
  "Att inte säga det här till någon."
  "Säga vad?"
  "Jag vill... jag måste berätta för nån... fast..."
  "Jag lovar", säger jag.
  Han tar ett djupt andetag. "När jag får ångest... min ångestattack kan inte vara normal. Jag... jag..." Han avbryter sig tvärt. "Förlåt, jag kan inte berätta... förlåt... inte ens för dig... det går inte. Jag måste gå nu... vi ses sen."
  Han lägger på och jag blir förvirrat stående med telefonen i handen. När jag ringer upp svarar han inte.
  Jag går sakta tillbaka till korridoren.
  Och där har naturligtvis Ella varit och spökat.
  Alla mina böcker är utrivna ur skåpet och Miss Bitch själv smaskar högljutt på ett tuggummi där hon sitter på bänken.
  Jag släpper allt och låter impulserna styra.
  Jag går fram till Ella och stöter till henne på axeln.
  "Vad har du emot mig?" säger jag.
  Hon ler oskyldigt. "Vad pratar du om?"
  "Ja, kan det kanske vara det faktum att mina böcker ligger utströdda över golvet?"
  "Lämnar man sitt skåp öppet så..."
  Jag stirrar henne i ögonen med min mest hatiska blick.
  "Är man en bitch så..." säger jag och knäpper med fingrarna framför hennes ögon.
  "Och vad fan ska det där föreställa?" frustar Ella. Alma börjar gapflabba.
  "Det tror jag inte du vill veta", säger jag.
  "Okej, okej. Men var har du din pojkvän då? Det var han som ringde, eller hur?"
  Jag samlar ihop mina böcker och trycker tillbaka alltihop i skåpet. Svarar inte.
  "Ni är bara för gulliga... anorektikern och..."
  Jag snor runt och spänner blicken i Ella. "Han har för fan inte anorexia!"
  "Nähä, men varför äter han aldrig då?"
  "Det gör han visst!" Jag måste nästan kämpa emot tårarna här. För tänk om han har det? Tänk om han har någon form av ätstörning?
  "Du kanske måste se efter honom bättre... kaxigheternas drottning", säger Alma. "Som är djuuuuupt förälskad."
  Jag stänger skåpet och vänder mig mot dem.
  "Han väger nog inte ens fyrtio kilo", säger Ella. "Och han är väl typ 1,80. Så fucking underviktig! Det är konstigt att han inte ramlar ihop så fort han tar ett steg. Han måste ju ha svårt att hålla ihop, jag menar, är man så mager orkar man väl ingenting. Han har ju typ inte heller några muskler."
  "Han ramlade ju ihop en gång", säger Alma. "Minns du, och sedan följde drottning Kax med honom till skolsyster. Såååå romantiskt!"
  "Sen har han väl svårt att hålla ihop mentalt också", fortsätter Ella. "Jag tror att han är deprimerad. Han är ju värsta psykfallet. Satt alltid för sig själv innan Kax kom. Och man ser i hans ögon att han är sjukt nära psykbryt."
  Jag vill flyga på dem.
  "HÅLL KÄFTEN!" skriker jag så att det hörs i hela korridoren.
  Jag har just begått ett misstag.
  Jag ska ju möta taskiga personer med smarta kommentarer. Inte med att skrika, inte med att förlora fattningen. Men jag kan inte vara sansad när de pratar så illa om Fercente. När de pratar så illa om någon jag verkligen, verkligen älskar.
  De tystnar i alla fall.
  Det gör alla i hela korridoren.
  "Girlfight!" ropar någon.
  Jag ställer mig framför Alma och Ella. "Om ni snackar skit om Fercente igen..."
  "Så vad?" fnissar Ella.
  Jag knyter mina händer.
  Det här är inte så lätt när jag är inne i min depressiva period. Jag vill bara gömma mig under en sten.
  Men det är viktigare att försvara min älskade.
  "Han har ju inte ens gjort er nåt!" säger jag.
  "Jo", säger Alma enkelt. "Bara genom att finnas."
  Jag exploderar.
  Ingen ska få komma och säga så om min älskade Fercente!
  "Men fy fan!!" skriker jag.
  "Jag säger bara sanningen", säger Alma.
  "Nej", säger jag. "Du är en bitch, helt enkelt. Tyvärr kan man inte göra någonting åt det. I alla fall inte om man kommit så långt in i bitchigheten som du har."
  Sedan kommer engelskläraren och lektionen börjar.
  "Roasted!" hör jag någon säga. "Ella och Alma blev så fucking ägda!"
  Och jag kan inte låta bli att le. Trots att det finns en miljon anledningar att inte göra det.