Flera tusen ord

7

Luísas perspektiv
9C har svenska nu. De slutar om tio.
Jag sätter mig utanför klassrummet och väntar. Jag har tid, geografin börjar inte förrän fem över halv två. Jag måste få tag på Vincent, Nicolina eller Vera. Vi brukar äta lunch med dem, och efter vad jag har förstått är Fercente god vän med dem. Jag har för mig att han någon gång nämnt att han gått i samma klass som Vincent och Vera. Hoppas att de kan ge mig det jag vill ha.
Jag ser upp när dörren öppnas. Först kommer en kille med häng på byxorna, och ett sådant där arrogant flin som ett tunt lager över osäkerheten.
"Vafan, det där är vår bänk!" säger han. "Ni har ju bänkar därborta, för fan!"
Woaw. Så jag får inte sitta här? Som om de aldrig sitter vid bänkarna utanför vårt klassrum. Jag himlar med ögonen. Det finns ingen regel som säger att vi inte får använda bänkarna utanför deras klassrum. Speciellt inte när de har lektion. Är det här något ständigt pågående krig mellan niorna? Som små barn: "Det är min bänk, min! Jag delar inte med mig!"
Vincent kommer ut nästan sist av alla. Han ler mot Vera som skrattar åt någonting han sagt. Han är klädd i en grön munkjacka och grå jeans, håret är alldeles kolsvart och ögonen bakom de stora glasögonen nyfikna och vänliga. Vera är något längre än vad han är, hon är jämnlång med mig. Hennes ljusbruna hår är utsläppt och lockar sig lite längst ner. Hon har en marinblå klänning på sig.
Jag reser mig upp och går fram till dem. De ser överraskat på mig.
"Har någon av er Fercentes telefonnummer?" frågar jag.
Vincents blick är undrande. "Visst", säger han och drar upp en iPhone 6 ur jeansfickan. "Vadådå?"
"Jag behöver det", säger jag.
"Har det hänt nåt?" frågar Vera.
"Nej. Eller jo. Jag måste prata med honom i alla fall." Jag är redo med min telefon i handen. "Tack, Vincent. Ehm, vi ses."
Jag sparar numret bland mina kontakter och ger mig av till uppehållsrummet medan jag ringer upp. Efter ett par signaler klickar det till och någon lyfter luren.
"Hallå?"
Hans röst låter annorlunda i telefonen. Mer elektronisk, raspigare.
"Hej, det är jag... Luísa."
"Hur fick du tag på mitt nummer?"
"Vincent."
Det frasar till i luren, som om han suckar. "Vad fan..."
"Är du hemma?"
"Ja."
"Hur mår du?"
"Helvetes jävla skitdåligt."
"Vill du att jag ska komma när jag slutat?" Varifrån fick jag de där orden?
"Va?"
"Glöm det. Det var inget."
Det är tyst ett par sekunder.
"Alltså... du får komma. Om du vill."
"Säkert? Jag menar, det var bara nånting som flög ur mig."
"Nej, men du får komma, gärna. Hittar du?"
"Jag tror det", svarar jag. "Kan jag komma då, då? När svenskan slutat? Jag är väl kanske där tjugo över tre."
"Kom när du kan. Jag sover så länge."
"Okej. Ska jag ringa när jag är på väg?"
"Visst. Vi ses sen."
"Ja, det gör vi. Hejdå."
Jag lägger på och stirrar chockat på mobilen.
Han ville att jag skulle komma. Han ville!
Jag får lust att börja dansa omkring.
Om två timmar.
Om två timmar slutar vi.
Jag ska gå hem till Fercente.

Fercentes perspektiv
Jag hyperventilerar.
Rastlöst drar jag en hand genom håret, ser mig nervöst omkring. Fan! Jag kommer aldrig kunna sova nu. Inte när jag vet att hon ska komma.
Tanken är skrämmande samtidigt som den är underbar. Jag skyndar mig att flytta några böcker från skrivbordet till bokhyllan, stänga garderobsdörrarna och plocka upp några dammtussar. Hjärtat går på högvarv.
Jag beger mig ut i badrummet, öppnar den understa lådan där mediciner finns. Alvedon och sömntabletter och sådant. Jag trycker ut en sömntablett, dricker lite vatten direkt från kranen.

Luísas perspektiv
Jaha.
Jag lägger på luren och ser mig omkring medan jag går. Han svarade inte. Tanken gör mig orolig. Borde jag vara det? Orolig? Tänk om det har hänt någonting?
Jag försöker ringa honom upprepade gånger, men utan resultat. Och tillslut är jag framme. Det är ett åttavåningshus med stora läckra balkonger, fönsternischar och andra utsmyckningar. Jag undrar vilken våning han bor på.
Jag behöver en portkod.
Plötsligt öppnas dörren inifrån. En tant med rullator kommer ut.
"Hej på dig du", säger hon och ler mjukt. "Ska du in?"
"Ja", säger jag och ler tillbaka. "Tack."
Jag letar efter Fercentes efternamn nere i porten. Så slår det mig att jag inte kan det. Jag drar en djup suck och granskar namnen igen. Inser att det nog bara finns ett alternativ. Det finns bara ett namn som är portugisiskklingande. Högst upp, på våning åtta.
Jag tar trapporna.
Våning åtta ser annorlunda ut jämfört med de andra våningsplanen. Här finns bara två dörrar, på de andra fanns det fem. På den till höger står det "Meira Serquira". Dörren är inte så utsmyckad. En liten skylt som lyder "ingen reklam, tack" sitter upptejpad ovanför brevlådan.
Jag sätter pekfingret mot ringklockan och ringer på.

Fercentes perspektiv
Jag vaknar av att ringklockans beska signal skär genom lägenheten.
Jag rycker till och sätter mig upp, ser mig förvirrat omkring, får syn på klockan. Halv fyra. Vem ringer på såhär dags?
Så minns jag.
Luísa ska ju komma hit!
Jag flyger upp ur sängen, allt svartnar för ögonen och jag blir tvungen att ta stöd mot dörrkarmen. Jag krånglar mig ut i hallen och kikar i titthålet. Japp, där är hon. Lika söt som vanligt.
"Hej", säger jag.
"Hej", säger hon. "Hur mår du?"
Jag rycker på axlarna och stiger åt sidan för att släppa in henne. "Det är inte den bästa dagen i mitt liv."
"Det fattar jag." Luísa tar av sig skorna och jackan, lägger ryggsäcken på golvet. "Fin hall."
"Mamma är inredningsarkitekt", säger jag med torr röst.
Hon vänder sig mot mig. "Vad roligt!" Men så faller en skugga över hennes ansikte. "Borde du inte vila?"
Jag gäspar, nickar.
"Var ligger ditt rum?" frågar hon.
Jag vänder mig om och går före mot mitt rum, som vetter ut mot parken. Jag lägger mig på sängen och stirrar upp i taket. Knäpper händerna bakom huvudet.
Luísa sätter sig i min skrivbordsstol och betraktar rummet. "Fint", säger hon.
"Tack."
"Eh, vill du ha nåt? Vatten eller så?"
"Nej tack."
Hon ser ut att tveka, men frågar ändå. "Alltså... det här kanske låter sjukt skumt, men jag är faktiskt orolig för dig."
"Varför då?" Vilket fint tak jag har.
"Är inte det uppenbart?"
Jag drar en djup suck och sluter ögonen. "Jo."
Det blir tyst mellan oss. Jag bryter tystnaden.
"Förlåt", säger jag.
"För vad?"
"För att jag råkade se vad du svarade på enkäten."
"Va?"
"Förlåt. Det var inte meningen..."
"Vad såg du?"
"Jag dömer dig inte..."
"Vad såg du?"
Jag öppnar ögonen och ser på henne. Time to reveal my secret.
Hon är så fin. Så fri, fast ändå fångad. För jag vet ju att hon bär på besvär.
"Jag är nog också deprimerad", säger jag tillslut, och blundar igen.
Jag hör hur hon reser sig och tror i ett fasansfullt ögonblick att hon ska gå, och när jag känner hur sängkanten sjunker ner blir jag så arg på mig själv för att jag kunde tro någonting sådant.
Hon smeker min hand.
"Hur vet man att man är det?" säger jag.
"Det kan vara svårt att avgöra själv. Det bästa är att kontakta sjukvården", säger hon, herregud, vad kunnig hon verkar.
"Förlåt."
"Det gör inget. Jag är som jag är."
Jag känner tårar mot mina kinder. Gråter jag?
"Ibland...", viskar jag, "ibland orkar jag bara inte mer. Jag hatar mig själv varje dag och jag har ingen aptit längre." Nu snyftar jag. "Fan..."
"Det finns hjälp att få. Det vet du, va?"
"Jag vill inte. Jag förtjänar det inte."
"Det gör du visst. Varför skulle du inte göra det?"
"För att jag är jag."

Luísas perspektiv
Orden knäcker mig, bryter sönder den sköra lilla tanke jag just hade. Jag ser på killen som ligger i sängen. Han mår verkligen inte bra. Han mår verkligen, verkligen inte bra.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Just då ringer min telefon. Fercente öppnar ögonen, jag letar förvirrat efter den i fickan innan jag får fram den och svarar.
"Hallå?"
"Hej, det är mamma, var är du någonstans?"
Och det slår ner som en blixt i mig.
Jag skulle ju träffa nya psykologen idag.
"Öhm... jag är på väg."
"Mötet börjar kvart i."
"Jag vet", säger jag stressat, "det är förseningar med bussen..." Jag kastar en blick mot Fercente som ser undrande på mig.
"Skynda dig, vi hörs sen."
Jag lägger på.
"Vad var det där om?"
"Jag måste gå", säger jag.
"Jag fattar det", säger Fercente.
"Jag ska göra en grej", säger jag.
"Okej."
"Kommer du imorgon?"
"Skulle inte tro det."
Jag reser mig upp, han följer mig ut i hallen. Just som jag lägger handen på dörrhandtaget och är redo att gå säger han:
"Vart ska du? Får jag fråga det?"
"Jag ska till min nya psykolog", säger jag.
"Lycka till."
"Kan jag inte sms:a dig sen?"
"Jovisst."
"Bra. Vi hörs, då."
Jag vänder mig om och ger honom en kram.
"Hejdå, Fercente."
"Hejdå, Luísa."