Flera tusen ord

53

FERCENTE

När vi pratat klart går jag ut.
Jag tar bussen till Solgläntan och letar mig fram till Luísas hus. Ringer på dörren.
Hon öppnar.
"Jag fattar inte hur du kunde." Orden lämnar min mun innan jag hinner tänka. "Jag litade på dig."
Hon suckar djupt och sänker sin gröna blick. Vinden leker med det mörkbruna håret. "Det är ju för ditt eget bästa..."
Hon ser så bedjande ut. Som om hon inget hellre vill att jag ska stanna.
"Snälla..." säger hon. "Kom in. Jag fixar te...?"
Och då släpper fördämningen.
Tårarna lämnar kalla spår efter sig på mina kinder och Luísa tar ett steg ut så att hon står på trappen. Hon har bara strumpor på fötterna, strumpor med små svarta prickar på grå bakgrund. Ändå går hon ut på den kalla, snöblöta trappen. Bara för att ge mig en kram. Bara för att hålla om mig så att jag inte faller sönder.
All ångest försvinner när hon rör vid mig. All ångest. Jag sluter ögonen och vågar slappna av, vågar låta bli att tänka så mycket. Just nu finns bara hon och jag. Och det är allt som betyder någonting. Allt som är värt att bry sig om. Ingenting annat existerar.
Men jag kan inte stå här hur länge som helst och låtsas att det är fred på jorden. För det är det inte.
Tanken ger mig ångest.
Varför mår jag såhär dåligt för ingenting när det finns folk som svälter och dör i krig just nu? Det är någonting fel på mig. Det har det alltid varit.
Jag är inte som alla andra.
Det måste finnas ett skäl till att min biologiska mamma valde bort mig.
Helt enkelt för att det var just jag.
För vem skulle vilja ha mig frivilligt?
Mina föräldrar visste inte vad de gav sig in på.
Varför aborterades inte jag?
Jag har aldrig tänkt den tanken förut, men nu slår den ner i mig.
Fanns det ett skäl till att jag föddes? Föddes jag enbart för att adopteras bort? Eller föddes jag för att det var meningen? För att någon verkligen ville ha mig?
Luísa stoppar om mig med en mjuk, röd filt. Lägger sig bredvid.
Hon säger ingenting.
Fan, vad underbar hon är.
Istället blir det jag som bryter tystnaden, efter en lång stund.
"Förlåt för att jag är så jobbig..." viskar jag då.
"Säg aldrig så. Du är inte alls jobbig", säger Luísa.
Hon vänder mitt ansikte mot sig och lutar sig framåt för att kyssa mig.
Hon vill ha mig.
Hon vill verkligen ha mig.
Hon vill verkligen ha mig, trots att jag är den jag är.