Flera tusen ord

65

Luísa
Jag fryser.
  Jag sitter i min mjuka, tjocka fleecetröja och ändå fryser jag. Det känns som om skelettet håller på att fnasas sönder av köld.
  Jag ringde upp Fercente och han svarade. Först frågade jag varför han inte hört av sig sedan i förrgår. Han sa att mobilen inte hade något batteri och att han inte kunde hitta mobilladdaren. Jag vet inte om jag tror på det. Jag berättade att mamma inte tillåter att vi är tillsammans. Då började han gråta. Och jag kände ilskan mot mamma växa.
  Jag drar upp luvan och reser mig upp. Måste åka iväg till skolan nu.

Fercente
Min biologiska mamma älskade mig.
  Att få veta det fick såren från mellanstadiet att läka lite grann. Det fick killarnas replik om att min mamma kastade mig i soporna för att jag inte var någonting värd, att blekna.
  Min biologiska mamma älskade mig.
  Hon kanske lät sina händer vila på magen när hon väntade mig. Min existens gav henne energi och styrka att leva. Hon höll mig i sin famn i tio månader. Hon älskade mig.
  Jag inser hur mycket jag ärvt från henne. Min ångest kommer säkert därifrån. Luísas mammas sätt att beskriva sin systers ångest kändes som någonting som Luísa kunnat skriva om mig. Det där om mamma vaknade upp med en sådan ångest att hon knappt kunde andas träffade precis hur jag känt så många morgnar.
  Jag önskar att jag hade minnen av henne. Om jag bara kunde minnas hennes ansikte.
  Jag går sakta till skolan.
  Jag är kär i min halvsyster.
  Solen klättrar över träden.
  Jag är kär i min kusin.
  Jag borde ha fattat att vi var släkt. Vi är ju lika till utseendet, gröna ögon, mörkbrunt hår, skrattgropar, smala fingrar. Alla små detaljer.
  På skolgården ser jag henne komma gående.
  Hennes långa, bruna hår fladdrar i vinden och hon vinkar till mig. Jag vinkar trevande tillbaka och när hon kommer fram kan jag inte avhålla mig längre. Jag måste få krama henne, jag måste få känna hennes kropp, hennes lukt, allt som är hon. Och jag måste få låta min tunga möta hennes, jag måste få hålla om henne och säga att jag älskar henne.
  Det fanns ett speciellt band mellan oss redan från början. Som om vi hörde ihop. En magnetisk kraft. Det fanns ingen mening att kämpa emot den kraften.
  Jag tänker på ögonblicket hemma hos mig när hon kysste mig för första gången.
  Hon gjorde mig hel.
  Det känns som om jag har saknat henne hela livet. Jag har saknat någon jag aldrig träffat.
  Solen värmer min bara nacke och jag sluter ögonen.
  Tänk att det finns en människa under all ångest jag bär.
  Tänk att jag också kan älska trots alla tankar jag har.
  Tankarna om att jag kanske också begår självmord en dag. Jag är ju så lik min mamma.
  Men det säger jag ingenting om till Luísa.
  Jag älskar henne.
  Jag säger det högt.
  "Jag älskar dig."

Luísa
Efter skolan åker jag och Fercente till sjukhuset där Raul ligger.
  Mamma tittar upp när vi kommer in. Först hajar hon till. Sedan hårdnar hennes blick. Jag kramar Fercentes hand hårdare.
  "Hej", säger jag.
  Mamma kan inte sluta titta på Fercente.
  Raul hälsar tyst och dricker en klunk vatten.
  "Hej", säger Fercente.
  "Hej." Mammas röst är en aning sträv. "Förlåt... det är bara det att... du är så lik min syster." Hon sänker blicken.
  "Egentligen har vi en del att prata om", säger Raul.
  "Som vad?" säger mamma.
  Jag himlar med ögonen. "Som varför du aldrig sagt ett knyst om det här tidigare, till exempel."
  "Jag ville lämna det bakom mig", säger mamma.
  "Alicia", säger Fercente.
  Raul, mamma och jag tittar alla på honom.
  "Jag vet att det är lite sent för det här, men... hej moster", säger han.
  "Hej systerson", säger mamma. "Senaste gången jag såg dig var du så liten."
  Jag lutar huvudet mot Fercentes axel. Han låter sina armar vila om mig och ger mig en lätt puss på pannan. Sedan verkar han komma på att mamma är i rummet. Han biter sig hårt i läppen och ser ner på sina skor.
  Jag kastar en blick på mamma. Hon knyter händerna. Säger ingenting.