YOU ARE READING

Flera tusen ord

General Fiction

Åtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...

#bipolärsjukdom #depression #hemligheter #kärlek #misshandel #ocd #okändasläktingar #otrohet #psykiskasjukdomar #psykologi #roller #rädsla #saknad #självmord #svek #swedishawards2017 #trakasseri #vänskap #ångest

66

44 5 0

by Wowyita

by Wowyita

                                    
                                              LUÍSA
                          "Vad ska vi göra med er?" säger mamma bittert.
  Jag släpper skeden i tomatsoppan och stirrar på henne. "Vad menar du?"
  "Han är fortfarande din kusin och din halvbror. Att ni är kära i varandra ändrar inte på det faktumet."
  Jag sluter ögonen.
  Igår låg vi med varandra igen.
  Mamma var med Raul på sjukhuset, Fercente sov över hos mig. Jag vet inte om någon av oss riktigt tänkte.
  Kanske var det bara begäret som styrde oss.
  Den här gången kändes det annorlunda.
  När han smekte mina bröst rös jag till av välbehag. Våra läppar mot varandra var mer än förut. Som
om släktskapet fört oss närmare varandra. Den här gången använde vi skydd.
  Allt var så galet och hett och vi gnistrade. Ändå var jag rädd.
  För någonting i honom hade förändrats.
  Han var mycket mer tveksam. Som om han inte var säker på att han gjorde rätt. Och så var han avlägsen. Hade ångesten tagit honom i sitt grepp igen?
  Det skrämde upp mig rejält.
  "Hallå, Luísa, jag talar med dig, lyssnar du ens?"
  "Nej." Jag möter min mors blick och borrar mig in i den så mycket jag kan.
  Mamma försöker verka oberörd. "Jag får lust att skilja er två åt. Ert beteende är inte friskt."
  "Vad fan sa du?" Jag höjer rösten. Hjärtat springer. Hur kan hon säga så? Hur kan hon ifrågasätta vår
kärlek? "Du ljög för mig under hela min uppväxt, sa att pappa stuckit från oss. Det är tamigfan inte friskt att bete sig som du har gjort."
  "Tänk på din ton."
  "Det tänker jag fan inte göra."
  Mamma lutar sig bakåt i stolen. "Jag kan inte låta det här fortsätta. Vi flyttar tillbaka till Lissabon."
  Det är som ett slag mot det vackra liv jag byggt upp i Sverige. En kniv mot mitt och Fercentes band. Tror
hon att det hjälper att öka avståndet mellan oss, att flytta mig 3 000 mil bort från honom?
  "Jag hatar dig", säger jag stilla.
  "Det är ju för din egen skull, Luísa. Jag önskar att ni kunde bete er som halvsyskon och kusiner, men det
kan ni uppenbarligen inte."
  Jag ser på henne med avsmak.
  Är det verkligen min mor som sitter mittemot mig?
  Rättegången mot de som "förtalat och trakasserat Raul Pinto-Skogh" inleds. Jag möter de skyldigas blickar.
  Där finns ånger.
  Jag vill kasta ut dem genom fönstret och skrika att de aldrig skulle börjat. Skrika att jag kan ta till vad som helst för att hämnas.