Flera tusen ord

5

FERCENTE
"Hur gick det?" frågar hon.
"Det var inget", säger jag tyst. Så tyst att det är ytterst tveksamt om hon hörde.
"De har fan i mig ingen rätt att göra sådär." Ilskan mattas av av ett leende. "Jag vet, det låter så malplacerat i min mun när jag svär, jag brukar inte göra det. Jag sparar orden tills de blir som effektfullast."
Det bultar i höger lår och jag har en känsla av att det kommer att dyka upp ett blåmärke där.
"Är du okej?" frågar Luísa.
Jag biter ihop och klistrar på världens mest falska leende. "Jadå."
Det är inte det minsta sant.
Inom mig känner jag hur allting rasar, cell för cell. En dominoeffekt som började någonstans uppe i huvudet, och nu är på väg ner till de inre organen som hjärta, lungor och lever. Jag blundar och önskar att jag vore hel.
"Är du säker?"
Jag öppnar ögonen.
"Du gråter ju", säger hon.
Fan, vilken tönt jag är. Börjar lipa för ingenting. Jag drar fingerspetsarna under ögonen och torkar tårarna på kinden med den svarta munkjackans ärm.
"Det är inget", säger jag tyst, lika tyst igen.
"Jag ser ju att det är något." Hennes blick är orolig och granskar mig varsamt.
"Du känner mig inte." Helvete, det där lät så oförskämt. Jag stirrar ner på mina skor, undviker hennes vackra ögon.
"Jag märker ju att allt inte är okej. Jag behöver inte känna dig för att veta det."
"Jag kanske alltid är såhär."
"Då är det ju ännu värre. Du ska ju inte gå runt och inte vara okej hela tiden."
Ska jag springa härifrån? Ska jag fly ut på skolgården eller in i en annan korridor? Luísa hittar inte så bra på den här skolan. Jag kan lätt gömma mig.
Jag sväljer hårt, jag är ju helt sjuk i huvudet. Gömma mig. Jag står här framför någon som undrar hur jag mår och funderar på att springa och gömma mig? Det är ju bisarrt.
Plötsligt känner jag hur trött jag är på alla som frågar hur jag mår och förväntar sig att jag ska svara bra. "Bra, jag mår bra." Varje dag. Om jag skulle säga "nej, jag mår faktiskt asdåligt, jag funderar på att dö" vet jag inte vad som skulle hända.
"Hallå? Fercente?"
Jag känner hur allting lossnar. Alla vassa och lösa kanter löses upp och försvinner, försvinner i ett hav av ouppfyllda drömmar.
Och jag faller. Faller okontrollerat, faller mot det okända, mot en botten som kanske inte ens finns.

LUÍSA
Fercente faller ihop på korridorens golv och jag flämtar till. Jag hör killarna vid bänken en bit bort vända sig om. Prassel av jackor, tystnad.
Sedan kommer utropen.
"Vad fuck har hänt?!"
"Shit, svimmade han?"
"Holy fucking shit..."
Fercente ser livlös ut. Jag sätter mig på knä och säger hans namn upprepade gånger utan att få någon reaktion.
Jag vänder mig om mot killarna som glor så att det ser ut som om ögonen ska ploppa ur.
Ljudet av steg bakom hörnet får mig att vrida tillbaka huvudet och engelskläraren, Artur, dyker upp. Han är rätt ung, det skulle förvåna mig om han ens fyllt trettio. Skjortan är rutig och han har stora glasögon.
"Men vad har hänt?" säger han och ser på Fercente.
"Jag vet inte", säger jag, "jag tror att han svimmade."
Artur sätter sig bredvid mig och tar ett löst grepp om Fercentes arm, ruskar honom lite lätt. "Hallå, grabben, hur är det? Hallå? Fercente?"
Jag ser stumt på medan han agerar läkare. Elever som går förbi stannar till och kollar på Fercente. Viskar till varandra och tittar. Kan de inte bara gå härifrån? Njuter de av att gotta sig i andras elände?
Jag stirrar tillbaka på dem med vad som förmodligen betraktas som en rätt arg och ilsken blick, och de ryggar tillbaka och viskar någonting mer.
Jag räknar sekunderna.
Fyrtio, fyrtioett, fyrtiotvå, fyrtiotre.
Artur kollar Fercentes puls.
Sextiofyra, sextiofem, sextiosex...
"H-ha-llå..."
Fercente har öppnat ögonen litegrann. Han är vid medvetande igen!
Han fäster blicken på mig och jag håller kvar hans, vill vara en trygghet. Så får han syn på alla som glor.
Han viker ner blicken och ser ut att vilja sjunka genom golvet. Och hur generad skulle man inte bli om man plötsligt vaknar upp i korridoren och tio andra stirrar på en? Minns han ens vad som hände?
"Hur mår du?" frågar jag.
Han skakar på huvudet, hackar tänder. "Jag... vet... inte..."
"Fercente", säger Artur, "vi tar dig till skolsyster." Han ger mig en menande blick och jag inser att jag ska hjälpa honom att ta Fercente till skolsköterskan.
Efter några minuter, när Fercente hunnit andas lite, har han kommit upp på benen. Jag snuddar vid hans hand när vi tränger oss förbi alla jävla paparazzielever och ryser till. Han är iskall.
Fercente verkar fortfarande lite borta, och Artur håller ett stadigt tag i honom ifall han skulle ramla ihop igen. Jag går mest bredvid som något sorts moraliskt stöd, som ett vittne eller jag vet faktiskt inte. Jag bara går där.

FERCENTE
Helvetes jävla fucking skit.
Inte skolsyster. Inte fler frågor där jag måste ljuga. Inte fler undersökningar. Inte fler anmärkningar på min sockerhalt, på min undervikt, på min kost. Lämna mig ifred. Jag svimmade bara lite, okej? Jag gör det ibland. Jag vet, jag är ett jävla psykfall, men det är lugnt. Det finns folk som har det värre. Jag klarar mig. Jag äter inte så mycket, jag vet. Jag sover alldeles för lite, jag vet. Men jag klarar mig.
Jag vill börja gråta igen.
Innerst inne vet jag att jag ljuger.
  Jag klarar mig inte. Inte länge till, i alla fall. Det är bara en tidsfråga.