Flera tusen ord

27

FERCENTE
En liten röst inuti mig skrattar.
  "Du kan inte ens åka hiss", hånskrattar den.
  Jag sitter undanskuffad i ett mörkt hörn, kan inte se någonting annat än evigt mörker. Och det enda jag hör är rösten. Rösten som målar upp mig som en person som är så bräcklig av ångest att det är konstigt att jag inte är söndersmulad. Rösten som har tagit alla mina ord ifrån mig. Och jag har inget motstånd kvar, alla filter är borta, söndervattnade. Röstens ord sjunker rakt in i mig.
  "Du kan inte ens åka hiss. Du kan inte ens åka hiss. Du darrar som ett asplöv, du kan inte ens åka hiss!"
  Rösten tar aldrig slut. Och jag undrar om det är såhär det kommer vara. Om jag alltid kommer att sitta i den här mörka vrån och tvingas höra en röst som sakta men säkert kommer att förinta mig och sedan kommer att bada i askan från min döda kropp.
  Men plötsligt finns där en annan röst. En lärkas kvitter.
  "Fercente", säger hon och den hånfulla rösten gömmer sig, är rädd för lärkan.
  Jag bryter igenom höljet av ångestladdade minnen och mörkret är borta. Där finns gröna ögon. Gröna, gröna ögon. Först tror jag att det är mina egna. Men det är Luísas, inser jag. En lärkas ögon.
  Jag är tillbaka.

LUÍSA
När Fercentes ögon fokuserar på mig igen och inte bara stirrar rakt ut i tomma intet, känner jag lättnaden skölja över mig. Jag lägger en hand på hans hjärta. Det slår farligt snabbt.
  Vi befinner oss fortfarande i hissen. Och jag ser att Fercente inser det.
  Hans ansikte förvrids i ångest.
  "Vi kommer dö här, eller hur?" säger han. "Hissen har stannat. Den är ond..."
  "Vi är uppe på åttonde våningen", säger jag. "Och hissen fungerar."
  "Hissar fungerar inte. De dödar. De är skräckmaskiner. VI MÅSTE UT!"
  Jag rycker till när han skriker det sista. Han börjar famla omkring sig, famla efter handtag som inte finns. Jag försöker lugna honom och lyckas leda honom ut i trapphuset. Det är inte lätt att leda någon som är i fullständig panik plus har en stukad fot.
  "Nycklarna, Fercente", säger jag lugnt.
  Han har samlat sig lite. Tillräckligt för att plocka fram sin nyckelknippa och låsa upp dörren.

Jag kan inte låta bli att ha dåligt samvete.
  Jag visste inte att han hade sådan här hisskräck.
  Han skojar bort det och säger att jag ju inte kunde veta.
  Men jag känner att jag borde anat.
  Jag vet ju hur det känns att få ångestattacker.
  Jag kan se på honom att han aldrig mer i hela sitt liv frivilligt tänker gå in i en hiss.
  Och jag säger till honom att han inte kan ha det såhär.
  "Måste du alltid hålla på?" säger han surt då.
  "Vad menar du?" frågar jag.
  "Jamen, typ såhär 'du måste prata med nån', 'du mår inte bra' och så vidare."
  "Jag bryr mig om dig", säger jag stilla.
  Han drar en hand genom håret och vänder sig bort från mig.
  "Jag orkar inte fläka upp alla problem för nån psykolog", säger han efter en stund. "Det kommer att gå över om jag ignorerar det."
  Men jag hör i hans röst att han tror på det lika lite som jag.