Flera tusen ord

38

Hallå! Jag är hemma igen. Har skrivit åtta kapitel på berättelsen och gjort en detaljerad plan över återstående kapitel. Det ser ut att bli ungefär 67 kapitel totalt. /Wowyita

RAUL
Jag kommer extra tidigt till skolan första dagen efter jullovet. Inte för att jag längtar efter att bli misshandlad. Men jag hoppas kunna träffa Miriam. Prata lite med henne. Vi kom ju rätt bra överens senaste terminen.
Mycket riktigt. Redan i aulan får jag syn på henne. Hon sitter ensam på en bänk med en bok i händerna.
Jag går fram och sätter mig bredvid henne.
"Hej", säger jag.
Hon svarar inte, vänder blad. Luften mellan oss darrar.
"Miriam", säger jag.
Hon ignorerar mig och håller fast bokstäverna med stadig blick.
"Hallå? Har det hänt nåt?"
Äntligen ser hon upp från boken. "Fattar du trögt, eller?" fräser hon.
Orden bränner som salpetersyra i kroppen. Vad menar hon? "Va?" Min röst är nära att brytas av. Jag är liten igen.
"Gå, bara gå, för i helvete!"
Jag kämpar för att inte börja gråta, men chocken är så stark att mina ögon fylls av tårar.
"Stick då. Stick, din jävla... idiot."
Hon ser ner i boken igen och jag backar ett par steg innan jag vänder mig om och springer iväg.
Jag låser in mig på närmaste toalett och låter tårarna rinna fritt. Jag fattar inte. Vad är det med henne? Jag som trodde att vi var vänner. Det fina vi hade byggt upp...vad det nu var för någoting, räknas inte det? Betyder det ingenting för henne? Preteritum gör ont. Det gör alla dåtidsformer just nu.
När det är ett par minuter kvar tills engelskan börjar låser jag upp och börjar gå uppför trapporna mot sal B202. Jag passerar aulan på vägen dit. Miriam är kvar. I sällskap med Filip, Markus, Victoria och Rebecca.
Jag sväljer hårt. Har hon gått över till deras sida nu, eller?