Flera tusen ord

2

FERCENTE
Jag har just hämtat böckerna till dagens första lektion, svenska, när hon dyker upp i korridoren. En flicka i vår ålder, smal, svartklädd, kastanjebrunt hår och gröna ögon. Det första jag registrerar är just de gröna ögonen. Jag har själv nästan precis samma ögonfärg, någonting som måste vara ganska ovanligt. Gröna ögon bärs endast av mellan en och två procent av världens befolkning.
  Förra veckan berättade klassens mentor ivrigt att vi skulle få en ny elev i klassen.
Jag kan inte låta bli att titta lite på flickan, men försöker göra det så diskret jag kan så att hon inte blir generad. Det vill jag verkligen inte. Jag vill inte att hon ska få för sig att jag är någon sådan där... typ.
Som ett fan av färgen svart kan jag inte annat än tycka om det hon har på sig. Svart kappa, svart långärmad klänning i enkel modell och svarta strumpbyxor. Eller leggings. Eller tights eller vad det nu heter. Skorna är också svarta.
Jag möter hennes blick och inser att hon fattar att hon är iakttagen. Generat väder jag blicken till mitt skrivhäfte och följer med ögonen allt mitt snirkliga klotter på framsidan. Hoppas att hon inte glor på mig, som jag glodde på henne.
Då skulle hon säkert märka hur konstig min kropp är.
Ja, jag låter inte helt frisk när jag tänker så. Jag vet. Tro mig, det är inte så att jag inte vet.
Men jag avskyr att äta. Det spelar ingen roll vad det är (förutom om det är gurka alternativt stekt bröd, då går det bättre). Jag kan inte mycket om psykiska sjukdomar, men jag vet tillräckligt mycket för att misstänka att allt inte står rätt till med mig. Även om det är en misstanke jag behåller för mig själv.
Jag hinner inte tänka så mycket mer förrän klassrummet öppnas av svenskläraren Agnez. Med z. Hon är den strängaste läraren vi har. Femtiosex år gammal och uppfostrad med kommentarer om ett udda namn. Hon är otroligt skärpt, kan allt om svenska språket och är författare på deltid. Jag ser upp till henne, men framförallt respekterar jag henne. Och det gör de flesta andra i klassen också. De kan helt enkelt inte låta bli.
Jag gömmer mig vid min vanliga plats längst fram vid fönstret och undrar var den nya flickan blir placerad någonstans. Bänkarna står placerade två och två i tre rader, väggen, mitten och fönstret, med fem bänkpar i varje rad. Alla platser används inte. Absolut inte. Vi är den minsta nian i skolan med våra tjugotre, nu tjugofyra då, elever. Men det är inte så det låter, brukar jag tänka.
Jag gör inte mycket väsen av mig, räcker upp handen när jag har en tankegång eller kommentar, men i korridorerna är jag nästan osynlig. Inte för att det stör mig. Jag gillar att vara ensam. Sådan har jag alltid varit. Jag brukar äta lunch med två tjejer och en kille ur parallellen. När de har lunch samtidigt som jag, givetvis. De heter Vincent, Vera och Nicolina, och Vera går på min tyska. Hon gick också i min klass i lågstadiet. Jag minns det fortfarande som att vi var de som inte riktigt hörde hemma i någon gruppering i klassen. Vi brukade inte hänga ihop, men det var skönt att inte vara ensam alldeles själv. Att det fanns någon annan som inte accepterades.
Vincent och jag gick i samma klass under mellanstadiet. Vi var vänner då och är det fortfarande. När vi fick reda på att vi inte skulle gå i samma klass i högstadiet blev båda besvikna, men vi har ändå fortsatt att vara vänner. Frågan är om inte vänskapen har växt sig starkare.
Nicolina började på den här skolan i sjuan. Tror jag, i alla fall. Jag hade aldrig sett till henne tidigare. En av de få saker jag vet om henne är att hon brukar klassas som skolans vackraste tjej. SVT. Förkortningen kom över mig första gången jag hörde namnet.
Nicolina är som en kanal. Om det är Svt1 eller 2 vet jag inte, men hon pratar jämt på om allt möjligt. Jag vet till exempel att hon är läskigt rik, bor i en av de där tripperlyxiga villorna med fotbollsplaner till trädgårdar, har bland de bästa betygen bland alla nior och ja, är allmänt succéartad.
Jag vänder blicken ner mot mitt sönderklottrade häftes framsida och fortsätter kludda. Jag hör den nya flickan presentera sig, och då kan jag inte låta bli att titta upp.
"Luísa", säger hon. Det låter portugisiskt. Jag är också från Portugal. Min familj och jag flyttade hit när jag var fem år. Jag har hemspråk i skolan, på onsdagseftermiddagarna, och talar flytande portugisiska. Med ens undrar jag om hon också kan det.
Agnez samtalar lite med Luísa innan hon instruerar henne att sätta sig bredvid mig.
Så uppenbart.
Jag är den enda som inte har någon att sitta bredvid.
Jag tar ett djupt andetag och tittar på Luísa igen. Hon tittar på mig. Med sina gröna ögon.
Herregud, de är verkligen lika mina. Undrar om hon har observerat likheten.
Jag försöker mig på ett försiktigt litet leende och får ett tillbaka. Hon placerar ryggsäcken bredvid sig och hänger kappan över stolsryggen. När hon satt sig ner märker jag att hon skakar.
Jag stirrar undrande på henne och undrar vad som pågår. Är hon nervös, är det en krampsjukdom eller fryser hon?
Hon kollar plötsligt åt mitt håll och slutar skaka. Jag koncentrerar mig på att försöka bränna sönder skrivhäftet med min blick.
Tystnad.
Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag ska säga något överhuvudtaget? Snälla, hjälp, jag har aldrig varit i en sådan här situation, hur i hela fridens namn gör man? Ska man vara tyst och bara vänta tills klassen droppat in och lektionen dragit igång? Eller ska man börja konversera, varifrån är du, jaså, jaha, nej, den skolan känner jag inte till, hur känns det, ja, det förstår jag...
Innan jag hinner tänka någonting mer hör jag hennes röst.
"Hej", säger hon, och på en mikrosekund har jag flyttat mitt blickfång till henne.
Härligt, här har vi någon som vet hur man gör, tänker jag innan jag hälsar tillbaka. Lättad över att hon tog initiativet. Det är nämligen min sämsta gren.

* * *

Jag hade mest tänkt skriva ur Luísas perspektiv, men nu minns jag hur mycket jag älskade att skriva ur olika perspektiv när jag var yngre. Det är ett tag sedan jag skrev sådant, men kärleken har inte svalnat. (Lät inte det där rätt knäppt?) I skolan gjorde jag två högst allvarliga försök att skriva om när Luísa kom till skolan ur hennes perspektiv, men kände "Nej, men vad är det jag skriver?". Och någonting sådant vill jag inte ladda upp. Jag är helt enkelt inte så bra på att skriva om någon som kommer ny till klassen ur den personens perspektiv. Men ni kommer att få reda på hur skolan först såg ut i Luísas ögon.
Fercente är ju faktiskt också huvudperson, det har jag bestämt, och det här blev ett bra sätt att lära känna honom (både för er och för mig).

Trevlig kväll! Ska käka middag nu.

/Wowyita