48

53 5 3
                                    

FERCENTE

"Luísa..." viskar jag.
  Ilskan mot henne är borta.
  "Fercente?"
  Jag greppar så hårt om telefonen att den nästan går sönder.
  "Fercente, vad är det?" säger hon oroligt.
  "Snälla kom..." får jag fram.
  "Varför?"
  Ordet klyver mig i bitar. Hur kan hon ens fråga så? Hon vet att jag har ångest. Hon vet det. Och ändå frågar hon. Vill hon sparka på mig när jag redan ligger?
  "Jag har sån ångest", snyftar jag.
  "Jag tänker inte vara din springflicka förrän du söker hjälp", säger Luísa kallt. "Jag kan inte komma springande varje gång du får en ångestattack. Ingen av oss mår bra av det."
  "Jag tänker inte." Tårarna strömmar ner för mina kinder. "Jag... tänker inte prata med nån psykolog. Och jag tänker inte berätta för mina föräldrar."
  "Då kommer jag inte", säger Luísa lugnt.
  "Du kan inte göra så", protesterar jag med gråten i halsen. "Du kan inte..."
  "Det kan jag visst. Ring mig när du vuxit upp."
  Och med de orden lägger hon på och lämnar mig ensam i mörkret.

Flera tusen ordWhere stories live. Discover now