FERCENTE
"Luísa..." viskar jag.
Ilskan mot henne är borta.
"Fercente?"
Jag greppar så hårt om telefonen att den nästan går sönder.
"Fercente, vad är det?" säger hon oroligt.
"Snälla kom..." får jag fram.
"Varför?"
Ordet klyver mig i bitar. Hur kan hon ens fråga så? Hon vet att jag har ångest. Hon vet det. Och ändå frågar hon. Vill hon sparka på mig när jag redan ligger?
"Jag har sån ångest", snyftar jag.
"Jag tänker inte vara din springflicka förrän du söker hjälp", säger Luísa kallt. "Jag kan inte komma springande varje gång du får en ångestattack. Ingen av oss mår bra av det."
"Jag tänker inte." Tårarna strömmar ner för mina kinder. "Jag... tänker inte prata med nån psykolog. Och jag tänker inte berätta för mina föräldrar."
"Då kommer jag inte", säger Luísa lugnt.
"Du kan inte göra så", protesterar jag med gråten i halsen. "Du kan inte..."
"Det kan jag visst. Ring mig när du vuxit upp."
Och med de orden lägger hon på och lämnar mig ensam i mörkret.
VOCÊ ESTÁ LENDO
Flera tusen ord
Ficção GeralÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...
