Flera tusen ord

11

Fercentes perspektiv

"Ska vi gå till lunchen?" frågar Luísa.
  Vi är de sista kvar i korridoren. Alla andra har redan sprungit iväg. Jag lägger ner matematikböckerna i ryggsäcken för att distrahera mig själv. Vill inte gå och äta. Vill inte sitta där med en orubblig klump i magen som gör det svårt att äta. Vill inte, vill inte, vill inte...
  "Fercente?" säger Luísa.
  Jag hör hur hon stänger sitt skåp. Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen.
  "Va?" säger jag, trots att jag hör allting som hon säger. Hur kan man missa en lärkas kvitter?
  "Ska vi gå och äta?"
  "Jag... jag vet inte riktigt om jag är så hungrig", säger jag.
  "Vi har en lång dag idag, du måste äta för att orka." Hon ställer sig bredvid mig och jag vet att hon väntar på ett svar.
  "Måste jag?" säger jag.
  "Alltså, jag kan ju inte tvinga dig, men..."
  "Jag åt jättemycket till frukost", ljuger jag.
  "Kan du inte följa med i alla fall?" ber Luísa. "Jag vill inte sitta ensam."
  Wow, vad självisk jag är. Jag tänkte inte ens på hennes situation.
  "Okej", säger jag.
  Jag tar en liten hög sallad. Yey, idag finns det gurkor i.
  Luísa ser skeptiskt på mig. "Klarar du dig på det där?"
  "Jadå", säger jag.
  "Hej anorexifreaket", säger Ella som går förbi med sin tallrik. Hon knuffar till mig så att jag vinglar till och jag får lust att ge henne en ordentlig spark i magen. Var hon tvungen att säga sådär just precis nu, just här? Nu kanske Luísa tror att jag har anorexi, aptitlöshet.
  Vilket jag i och för sig har. Men det är en helt annan historia.
  Det hör säkert ihop med min eventuella depression. Jag har läst att aptitlöshet är vanligt då. Men jag vågar knappt erkänna det här för mig själv. Jag får inte vara deprimerad. Inte jag. Min familj är så himla perfekt, jag har vänner, visst, det finns folk som inte behandlar mig väl, men Vincent och Luísa finns. Till exempel.
  Jag är älskad av mina föräldrar. Så älskad man kan vara. De ville inget hellre än att ha barn, och så fick de mig som förgyllde deras vardag. Kan man bli mer efterlängtad?
  Därför vore det ju löjligt om jag var deprimerad. Jag menar, hur? Det kan inte stämma. Och jag kan inte belasta min släkt med en depression, jag klarar mig ju bra. Okej, jag är kanske inte på topp alla dagar, men vem är det egentligen?

Luísas perspektiv

Jag ser på den lilla salladshögen på Fercentes tallrik. Hur mår han egentligen? Jag vill fråga, men jag vågar inte. Och därför känner jag mig dum. Hur svårt kan det vara egentligen, att fråga? Men hur ska jag fråga? Typ: "Tycker du det är jobbigt att äta?" Kommer han ens att berätta sanningen?
  Orolig. En surrande känsla i kroppen. Jag är orolig för honom. Han mår inte bra.
  "Åt du verkligen en stor frukost?" frågar jag.
  "Men ja!" snäser han irriterat. "Hurså?"
  Lät han inte väldigt mycket som Raul där?
  "Det var inget", mumlar jag.
  Hur bär man sig egentligen åt, när man är orolig för någon?