Flera tusen ord

57

"Mamma", säger jag.
  Hon tittar upp från sin bok och ler. "Hej gumman!" Som hon har ljugit. Jag kan knappt tro att det är sant. "Har det hänt något?"
  "Ja", säger jag. "Nånting hände dig för femton år sedan."
  Mamma rycker till och ser på mig med oroliga ögon.
  Jag räcker henne dagboken. "Jag har läst allt."
  Hon ser på mig igen.
  Jag räcker henne fotografiet också.
  Hon stryker med fingret över sprickan.
  "Jag slängde det i stengolvet hemma", säger hon.
  "Varför har du inte berättat?" frågar jag.
  Mamma sänker blicken. "Jag ville skydda er från sanningen."
  "Jag vill att du berättar allt", säger jag. "Från början till slut."
  Hon suckar tungt.
  "Jag kan fixa te", säger jag.

Vi sitter mittemot varandra i köket.
  Mamma för tankspritt om i sin tekopp.
  "Jag vet inte var jag ska börja", säger hon.
  "Börja med att berätta om Ana", säger jag.
  Namnet Ana får hennes ögon att bli blanka av tårar. Hon tar en klunk te. "Ana föddes 1973. Hon var bara ett år när jag föddes. Jag tror att mormor och morfar omedvetet behandlade henne annorlunda. Eller, jag tror inte, jag vet att de gjorde det. När jag föddes hamnade Ana åt sidan för mina föräldrar. De ägnade henne inte så mycket tid som hon hade behövt. Man kan väl säga att jag stal hennes uppmärksamhet."
  Det gör ont för henne att berätta om sin syster. Jag ser det. Jag vill lägga en hand över hennes, men jag kan inte.
  "Jag tror att Ana alltid var avundsjuk på mig", fortsätter mamma. "Hur mycket hon än försökte fick hon inte samma bekräftelse av våra föräldrar som jag fick. Jag hoppade över tredje klass och började i Anas parallellklass och det fick henne nog att känna sig ännu sämre. Våra föräldrar värderade inte henne lika högt. Jag var deras underbarn, Isabel var den äldre som fick ansvarsförtroende. Det fick Ana att känna sig som... hon sa att hon alltid kände sig som ingenting."
  Mamma torkar hastigt bort några tårar.
  "Ana försökte vara perfekt. Hon ville så gärna någon gång få höra att hon var bra på någonting. Hon hade så låg självkänsla. I början av tonåren blev hon deprimerad." Mamma drar efter andan. "Djupt deprimerad. Skar sig i armarna, slutade äta. Hon fick även diagnosen generellt ångestsyndrom, var ständigt orolig, rädd och rastlös. Hon vaknade varje morgon med ångest, berättade hon för mig. Hon sa att hon trodde att hon skulle dö av ångest."
  Jag tror jag håller på att dö.
  Precis så sa Fercente när han fick en ångestattack en gång.
  "Vi hade en bra relation till varandra." Mammas röst är tung. "Förlåt, Luísa. Jag har aldrig pratat med någon om det här förut..." Hon möter min blick och jag nickar tyst. "Ana fick hjälp, men mådde aldrig särskilt bra. 1993 deltog jag i ett utbyte mellan vår skola och en skola i Sverige. Först kom vi och bodde i varsin värdfamilj i Sverige, sedan kom de till Portugal. Min värd var din far. När han kom till Portugal för att bo hos oss sa han att han trivdes där, och han beslöt sig för att bo kvar där. Vi blev tillsammans i mars 1994 och flyttade kort därefter ihop."
  Mamma måste dricka lite mer te innan hon fortsätter.
  "Jag ska vara ärlig", säger hon. "Ana var fantastisk. Trots sina egna problem brydde hon sig om allt och alla."
  Jag kan inte sluta tänka på Fercente.
  "Jag och din pappa gifte oss 1997. När Ana blev gravid i maj 1999, sa hon att pappan till barnet hade hon träffat ett par gånger och de hade haft sex, sedan dumpade han henne. Jag trodde på det hon sa. Under graviditeten mådde hon mycket bättre. Hon kände att livet hade fått en mening. När hon födde sitt barn i februari följande år, var jag med vid förlossningen. Det blev en pojke. Han var Anas allt. Hon älskade honom. Han fick heta Fernando Vicente och smeknamnet blev Fercente." Mamma ser på mig. "Han hade gröna ögon. Riktigt gröna ögon. Som du har. Och som din far. Det är ingen vanlig ögonfärg. Men jag reagerade inte på det. Inte då.
  Fotografiet du såg togs i slutet av december 2000. Det var innan jag fattade hur det låg till. Jag tittade på Fercente och insåg att inte bara ögonen var lika din pappas. Skrattgroparna, näsan, munnen. Fercente liknade dig väldigt mycket.
  Jag fattade ju hur det låg till. Du har ju läst min dagbok, det var väl inte mer än rätt, antar jag. Du minns väl att vi bodde i Porto fram till 2002?"
  Jag nickar.
  "Sedan flyttade vi tillbaka till Lissabon, i huset där jag och mina systrar vuxit upp." Mamma tystnar.
  "Mamma", säger jag. "Du hade velat att Fercente skulle bo hos oss, eller hur?"
  "Ja", säger mamma strävt.
  "Vad hände med Ana? Var bor hon nu? Hur mår hon?"
  Mamma ser på mig med tom blick. "Ana begick självmord i maj 2002."
  Tusen tankar far genom huvudet.
  "Det är det värsta jag någonsin varit med om", säger mamma.
  Jag reser mig upp och kramar om henne.
  "Ifall du undrar någonting om din pappa ska jag säga att jag inte kan svara på någon de frågorna", säger mamma. "Jag bröt helt kontakten med honom."
  "Det är bara en sak jag undrar", säger jag. "Vet du om Fercente hamnade i en bra familj?"
  "Hans adoptivföräldrar var underbara. Jag träffade dem en gång. Han fick det nog bra hos dem."
  "Mamma, minns du när jag berättade för dig om min första skoldag? Jag sa att jag umgåtts med någon som heter Fercente. Det är han. Det måste det vara."
  "Milda makter", mumlar mamma.
  "Hur mycket vet Raul om det här?" frågar jag.
  "Jag vet inte exakt. Han känner till Ana. Jag tror att han har några minnen av Fercente också."
  "Jag går ut ett tag", säger jag.
  "Ska du inte dricka upp ditt te?"
  "Nej", svarar jag.