Flera tusen ord

3

LUÍSA
Jag kikar nervöst på min nya bänkkamrat.
"Är du från Portugal?" frågar han.
"Ja", säger jag och ger honom en blick. "Hur visste du?"
Han rycker på axlarna och ler urskuldande. Han har ett fint leende. Och två skrattgropar.
"Ditt namn lät portugisiskt", mumlar han.
"Mamma är portugis", babblar jag på. "Och pappa... svensk. Jag har alltid bott i Portugal men gått på en internationell skola och studerat svenska där. Svenska är mitt modersmål, det är det språk som mina tankar är på." Jag hoppas att han förstår vad jag menar.
"Öhm, jaha", säger pojken och drar en hand genom sitt mörkbruna, yviga hår. "Jag är också från Portugal."
"Jaså? Vilket sammanträffande. Kan du portugisiska?"
"Sim", ler han. Ja. "Eu sou do Lisaboa." Jag är från Lissabon.
"Eu tambiém." Jag också. "Como você se chama?" Vad heter du?
"Fercente", säger han.
"Olá Fercente", säger jag.
Med ens känns det som en kul lek.
Agnez påkallar uppmärksamhet och jag riktar min blick framåt. Utan att jag märkt det har mina axlar sjunkit en aning. Jag rätar på mig och låter händerna ligga i knät. Mitt pennfodral och mitt nya gröna skrivhäfte i A4-storlek ligger framför mig på bordsskivan.
"Som ni kanske har märkt har det kommit en ny elev", säger Agnez med en blick på mig. Jag fortsätter hålla huvudet högt och munnen i en antydan till ett leende. Då ser jag varken butter eller löjligt glad ut. "Du kanske vill presentera dig lite snabbt?"
Jag harklar mig. "Ja, jag heter Luísa och jag har nyss flyttat hit från Portugal", säger jag med stark röst och hoppas att det hörs klart och tydligt. Eleverna börjar tissla, men jag håller mig uppe.
"Tack, Luísa", säger Agnez. "Jag litar på att ni hjälper henne att komma tillrätta här i skolan."
Det hoppas jag också, tänker jag.

Vi sitter vid middagsbordet. Jag, mamma och Raul.
"Hur var det i skolan?" frågar mamma medan hon rör runt pasta med tomat- och auberginesås i den djupa tallriken.
"Bra", säger Raul med ett enkelt leende.
"För mig också", säger jag.
"Har ni umgåtts med några trevliga personer?" säger mamma.
"Ja, en som heter Fercente", säger jag.
Mamma stelnar till och ser på mig med underlig blick.
"Sa du Fercente?" frågar hon, som om hon är osäker på om hon hörde rätt.
"Ja", svarar jag. "Han är också från Lissabon."
"Jaså, jaha, vad trevligt", säger hon förvirrat och skyndar sig att dricka vatten ur glaset.
Hon fortsätter bete sig underligt hela middagen och verkar vara allmänt tankspridd. Jag får lust att ta henne om axlarna och skaka om henne. Hon döljer någonting, det är uppenbart. Men det är ingenting jag kan fråga rätt ut. Hon skulle bara vifta bort det.
Vad betyder namnet Fercente för henne?
Jag sneglar på henne när jag ställer in mina grejer i diskmaskinen efter att ha spolat av dem med vatten. Hon har tidningen uppslagen framför sig och ser något lugnare ut än förut. Ändå vet jag att någonting är fel.
"Var det bra på jobbet?" frågar jag. Tänker att det kanske har hänt någonting där.
Men hon bara ler. "Jo, det var fint", svarar hon.
Jag försöker fånga Rauls blick, men han har plockat fram En resa, en utav böckerna han älskar mest. Jag vet att man inte ska störa folk som läser. Så jag lämnar köket utan ett ord och ger mig upp till mitt rum.
Klockan är halv nio och jag lägger fram kläder för morgondagen på min fåtölj. Ett par svarta leggings, en vinröd tunika och en svart bomullskofta. Jag packar ner fysikboken i ryggsäcken igen. Jag läste lite fysik på eftermiddagen, det är om akustik och optik. Jag skissade upp en liten tankekarta som jag har nålat upp på anslagstavlan, men allt känns plötsligt så... konstigt. Jag är inte van vid att lära mig saker på svenska. Jag tänker att det borde kännas bra, jag tänker och skriver på svenska. Men i Lissabon var undervisningen på engelska, och nu när det är ett annat språk känns det så ovant. Inte svårt, men märkligt. Jag kan inte riktigt förklara det. När jag tänker på det känner jag mig dum, och jag plockar fram min iPad för att kolla om det har kommit något mejl från Carina, en vän i Portugal. Men det har det inte.
Sittandes på sängen och med ett block lutat mot knäna skriver jag en text. Jag tänker inte medan jag skriver, jag bara gör det. Jag märker inte hur orden blir allt fler tills de fyllt en hel sida, och när jag stannar upp inser jag att det är för att jag känner mig klar.
Jag river snabbt ut det smalrandiga, textfyllda arket, knycklar ihop det till en boll och slänger det frustrerat ifrån mig så att det landar på golvet med ett litet ljud. Wow. Det där var inte alls likt mig. Verkligen inte. Jag är inte typen som knycklar ihop papper i ren frustration. Vanligtvis. Men det förekommer tydligen. Som nu, till exempel.
Jag ser på pappersbollen medan en namnlös oro sliter och drar i min kropp, och jag kryper ner under den röda, lena polyesterfilten medan jag försöker få det att sluta. Jag känner mig så instängd. Stressen tar över hela mig och jag kan absolut inte gå och lägga mig nu. Jag kommer aldrig att kunna sova med den här rivande känslan i min kropp.
Jag klarar inte det här, tänker jag medan snyftningar slipper ur mig. Jag fattar inte vad som händer. Jag passar inte in. Jag kan inte andas.
För två år sedan fick jag reda på att jag hade en form av bipolär sjukdom. Jag fattade inte hur dåligt jag mådde. Det bara var som det var. I perioder var jag manisk, överaktiv och dansade fram med en frenesi som skrämde iväg alla i min omgivning. Annars var jag ett enda stort tungt skal som inte såg meningen med någonting alls.
Det blev bättre, och när jag fyllde tretton var jag så gott som frisk. Sa läkarna och psykologen. Och det kanske jag var då. Men jag vet att jag inte alls är det nu. Inte ens i närheten. Inte ens nästan. Allt har bara gått utför.
Jag är ensam med tankarna. Jag tänker kämpa. Jag tänker lida i tystnad.
Jag viker ner filten och får syn på medicindosan på nattygsbordet. Dagens tabletter ligger där och väntar på mig.
Klockan är kvart över nio.
Jag drar täcket över huvudet igen och sluter ögonen.

Jag faller.
Men en hand sträcks ut mot mig.
"Luísa?" hörs mammas röst genom dimman. "Gumman, har du inte gått och lagt dig än?"
Jag öppnar ögonen och ser rakt in i mammas bekymrade ansikte. Sedan kastar jag en blick på klockan. Fem i halv tolv.
"Oj, är klockan så mycket?" mumlar jag sömndrucket.
"Har du sovit?" undrar mamma.
"Ja", säger jag med en gäspning.
"Raring, borsta tänderna och byt om så kan du sova sen", säger mamma. Hon hjälper mig upp ur sängen och ger mig en varm kram. Jag fylls av styrka.
Tio minuter senare har jag gått på toaletten, borstat tänderna och bytt om till det korta, ljusgula nattlinnet med mörkbruna fåglar på. När jag kommer in i mitt rum ser jag att pappersbollen fortfarande ligger på golvet där jag kastade den. Jag tvekar ett ögonblick innan jag tar upp den och petar in mellan elementet och väggen. Där hittar nog ingen den.
Jag tar mina tabletter och blir sedan omstoppad av mamma. Men när jag väl ligger klar i sängen kan jag förstås inte sova, så jag kollar min mejl en sista gång. Ett svar från Carina.

Sluta, du är f*n underbar!! Jag älskar dig och saknar dig, söta, tokiga lilla Lulu. Hoppas att allt är okej. Det tar kanske lite tid att komma in i allt, men det kommer att gå bra, för du är så stark. Kraaaaaamar
Carri

Jag kan inte hindra leendet som sprider sig på mina läppar. Samtidigt gör det lite ont. Jag vill ha Carina hos mig. Vi har varit bästa vänner i fem år. Hon bodde i Sverige förut innan hennes föräldrar bestämde sig för att flytta till Lissabon och så fick Carina börja på den internationella skolan. Eftersom vi båda kunde svenska kom vi snabbt varandra nära.

Bli inte arg! Jag skojade bara. Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Det är så annorlunda från att prata...
Jag saknar sig också, Carri. Nästa lov kanske jag kan åka ner till Lissabon eller så kan du komma upp hit! Några dagar i alla fall. Vi får se. Men tills dess saknar jag dig. Det känns så konstigt, alltsammans. Nu ska jag plötsligt bo i Sverige, liksom.
Jag låter sentimental. Det gör jag verkligen. Men det är jag ju! Kan inte fatta att jag är här. Men jag har ju alltid varit lite trögfattad. ;)
Jag måste sova nu... Kram <3
/Lulua

Sedan släcker jag lampan, lägger mig på sidan och gör mitt bästa för att hitta till drömmarnas rike. Det går väl sådär, men helt normalt för mig. Det tar bara någon timme. Då har månskenet hunnit flytta sig en bit över golvet i mitt rum.
Nattens toner vaggar mig till sömns.