Flera tusen ord

37

LUÍSA

"Hur har du det? I Sverige?" Carinas röst är full av iver.
Vi sitter bredvid varandra med fötterna i poolen. Det är inte ens femton grader och alldeles för kallt för att bada, men vattnet är uppvärmt och böljar mjukt mot huden.
Jag drar med handen i vattnet. "Jo, det är bra." Jag drar ett andetag. "Jag har fått en pojkvän, till exempel." Varför låter jag så nonchalant?
Carinas ögon blir stora. "Har du? Wow! Berätta!"
"Han är världens finaste", mumlar jag. Jag känner hans armar om mig och hans mjuka, försiktiga kyssar. Det behövs inga ord.
"Hallå?" Jag rycks tillbaka till verkligheten och ser Carinas hand vifta framför mitt ansikte. "Någon hemma?" Ett retsamt leende formas på hennes glansiga läppar. "Gud, du verkar väldigt förälskad!"
Hon stoppar ner handen i vattnet och innan jag hinner reagera har hon skvätt lite av det i mitt ansikte. Jag ger igen med samma mynt, och innan vi vet ordet av har vi dragit av oss kläderna så att bara badkläderna återstår. Jag har en mörkröd baddräkt med orangea mönster, och Carina en turkos bikini med palmer och blommor. Vi sjunker ner i det varma vattnet och har bara huvudena över ytan, det blir för kallt annars.
Inifrån huset hör jag någon smälla i en dörr och sedan mammas röst, röd av ilska. Moster Isabel svarar någonting lugnande som jag inte hör.
De har båda betett sig underligt sedan vi kom hit, och det stör mig att de verkar tro att jag inte märker det. Jag doppar huvudet i vattnet trots att jag hatar att göra det, det svider alltid i ögonen efteråt. Men det är bättre än att höra mamma och Isabel.
Isabels tvillingsöner Luis och Antonio och Raul kommer ut från huset. Luis och Antonio är sexton år, så mellan mig och Raul i ålder.
"Vet du, jag tror att jag är kär", viskar Carina.
"I vem då?" viskar jag tillbaka. En vind drar genom mitt blöta hår.
Carina fnittrar och dyker ner under vattnet. Jag ställer in blickfånget på killarna som kommer gående.
"Hej!" ropar jag.
"Olá", ler Antonio. "Badar ni i det här vädret?"
Jag himlar med ögonen. "Nä, du vet, vi sitter i solstolarna."
"Vill ni ha varsin vindruva?" frågar Raul.
"Gärna", säger jag.
Carina reser sig ur vattnet och Raul kastar en grön vindruva åt mitt håll. Jag lyckas på något sätt fånga den och stoppar den i munnen. Carinas hamnar i poolen, hon simmar efter den och käkar upp den.
"Ska inte ni bada?" frågar jag.
"Nej, vi tänkte sitta i solstolarna tillsammans med er", flinar Antonio.
Jag ser på Raul. Jag ser hur lycklig han är. Lyckligare än på länge.

"Hur skulle jag berätta? Det har gått femton år. Det känns som om det är försent."
"Vad är det du får panik över, då?"
"Att jag har ljugit. Att jag flippar ut över att vara tillbaka här. Det var ju här det..."
"Alicia, andas. Varför vill du berätta? Varför har du inte velat göra det förut?"
"Jag vill släppa tyngden. Det gör så jävla ont. Men jag vet inte om det skulle bli lättare av att barnen får veta. Och de kanske aldrig kommer att kunna lita på mig igen. Dessutom vill jag skona dem från sanningen. Fast det rör ju dem i allra högsta grad. Isabel, vad ska jag göra?"
"Gå och lägg dig på sängen en stund. Vi pratar mer sen."
Isabel öppnar dörren som tidigare stått på glänt och jag gömmer mig snabbt bakom hörnet. Hon går ut i köket och jag väntar tills hon börjar slamra med kastruller innan jag smyger uppför trappan.
Jag försöker dränka alla tankar i musik. Men jag kan inte sluta fundera på vad de egentligen pratade om.
Och hur ska jag konfrontera dem?

***

Jag kommer att vara i Spanien från den 6 till den 14 augusti, och under den perioden kommer jag inte att vara särskilt aktiv här. Ville bara att ni skulle veta. :) Ha det fint och tack för att ni läser den här boken! <3 /Wowyita