Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 2

Ja, nu sitter jag här. I bilen påväg upp till Stockholm.

Efter en massa bråk hade mamma tillslut lyckats fått in mig i bilen med mina fem resväskor som var fulla med kläder och andra saker som jag var tvungen att ha med.

Inte ett ord har sagts på dom här fem timmarna i bilen. Inte tänker jag säga något heller. Just nu ligger mamma längst upp på min "ogillar lista" som egentligen inte finns.

Hon stannar utanför det vita huset som Daff var bosatt i, helt ensam. Varför man köper ett hus när man är ensam förstår jag inte, han kan väl bo i lägenhet?

Mamma hoppar ur bilen och går runt till min sida. Eftersom jag inte har några planer på att öppna dörren och hoppa ut så öppnar hon dörren åt mig.

"Vanessa hoppa ut ur bilen nu." Säger hon.

Jag antar att jag inte har något val, det spelar nog ingen roll vad jag gör nu, för hem kommer jag inte komma igen fören sommarens slut.

Jag hoppar ur bilen med korsade armar och vägrar möta hennes blick.
Dörren till huset öppnas och ut kom Daff, konstigt nog med ett leende på läpparna.

"Heeeej Klara och Vanessa!" Säger han och kramar om mamma, som då heter Klara.

Hon hälsar glatt tillbaka och även jag fick en vänlig kram av honom, som jag ej besvarar.

"Va kul att du ska följa med, killarna ser jätte mycket fram emot det!" Sa Daff och jag himlar med ögonen.

Inte nog med att jag måste spendera sommaren men Daff, det är ju The Fo också eller vad tusan dom heter. Dom där tre eller fyra killarna som tydligen ska vara guds barn.

"Ja Vanessa ser också fram emot det!"

Jag kollar chockat på mamma, varför ljuger hon?
"Gör jag väl inte alls?" Säger jag och fick en sträng blick av mamma som visar att jag ska skärpa mig.

"Jo men det ska bli super kul att sitta i en buss med dom där hela sommaren, verkligen!" Sa jag så ironiskt jag bara kunna, både Daff och mamma såg på mig att jag var ironisk. Det syntes på deras blickar.

"Men hejdå mamma. Kan du visa mig mitt rum nu?" Sista frågan riktar jag mot Daff som kollar på mig med en skeptisk blick.

Wow han verkar ju tycka om mig.

"Javisst, Klara vi kommer snart då." Sa Daff och hjälper mig upp med alla mina väskor till huset.

Inne var det väldigt stilrent, väldigt vitt. Några få orangea detaljer bröt av ibland.

Vi tar av oss skorna och går rakt in i huset. För att vara Daff som bor här så är det väldigt fint.

Längst in till vänster öppnar han en dörr där vi går in. Precis som de andra delarna av huset är det stilrent och snyggt. Tre av väggarna är ljus gråa medan en väg är täckt av tjocka brädor målad i vit, längs den väggen står en 1.20 säng skulle jag gissa på med ett vitt nattduksbord bredvid. Till höger av sängen finns en klädhängare samt en byrå. Till vänster en helkropps spegel med ett liknande sminkbord bredvid och framför sängen sitter en platt-tv på väggen.

"Vi gjorde om lite igår när jag hörde att du skulle komma, det här har egentligen bara varit ett gästrum som Omar lånat ibland men eftersom du kommer sova här två nätter nu och fler nätter efter turnén så gjorde vi om och jag hoppas att du kommer trivas!" Sa Daff efter att ha ställt ner väskorna på golvet.

Jag har ingen aning om vem Omar eller 'vi' är, men jag bryr mig inte heller.

"Mm tack." Mumlar jag och sätter mig ner i sängen.

"Jag går ut till Klara igen, jag kan skicka in henne hit om du vill?" Frågar han och nickar utåt.

"Nej." Svarar jag bestämt, jag vill inte träffa mamma mer.

Daff nickar osäkert, men håller tyst och går ut.

Så jag ska alltså stanna här i två nätter? Då är det väl inte ens någon idé att packa upp.

Jag drar upp min telefon och till min glädje hade ett nytt sms från Wille kommit in. Jag öppnar det och skrattar lätt.

"Hello sunshine! Hoppas att resan har gått bra och att du inte har stött på allt för många killar redan ;))" jag skakar på huvudet och skriver snabbt in ett svar.

"Men hej hahah har suttit i en bil hela tiden och det närmsta en kille jag har kommit är någon som vi åkt förbi baraaaaa;)"

Dörren till mitt rum öppnas, in kom mamma och jag lämnar ifrån mig en tung suck.

"Jag åker nu." Säger hon, ganska vänligt faktiskt.

"Okej." Svarat jag, kort och surt.

"Vanessa du måste förstå att man måste straffas för det man gör fel. Du har tyvärr gjort fel allt för många gånger nu så jag vill bara lära dig att du inte kan göra vad som helst. Jag lovar dig, om du bara ger det en chans så kommer det inte bli så tokigt." Försökte hon med ett litet leende.

Jag mumlar bara något otydligt till svar.

"Kom här." Mamma sträcker ut sina armar och med en suck reser jag mig upp för att krama om henne.

Även fast jag och mamma bråkar non-stop så är hon ändå min mamma och jag älskar henne. Hon är den enda jag har kvar i min familj. Min pappa och äldre bror förlorade vi tyvärr i en brand för två år sen.

"Du vet att jag älskar dig ändå? Men jag klarar verkligen inte av ditt beteende längre och att du alltid super dig full på helgerna." Säger hon och jag drar mig bak.

"Jag vet. Men jag är inte din lilla flicka längre, du måste släppa på tyglarna."

"Men att du dricker alkohol är verkligen inte okej, det förstår du väl själv eftersom att du är minderårig?" Sa hon.

Jag suckar och sätter mig ner på sängen igen. Jo, jag vet att det inte är okej men ärligt talat så bryr jag mig inte.

"Borde inte du åka nu?" Frågar jag och vänder blicken mot henne.

"Jo, du får ha det så bra så hörs vi!" Sa hon med ett leende.

Jag ler ett svagt leende tillbaka och nickar.

"Mm hejdå."

Mamma säger hejdå och försvinner ut. Jag lutar mig bakåt i sängen och stirrar rakt upp i taket.

Nu börjar den hemska sommaren.