Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 71

Efter att ha umgåtts med mamma ett tag så åker hon - inte för att vara elak - men jag känner mest, äntligen. Hon var verkligen på oss hela tiden. Jag vill bara vara ensam med Felix.

"Kan vi inte gå ut?" Frågar jag och kollar på Felix som sitter på en köksstol med telefonen i handen och ser allmänt uttråkad ut.

"Nu? Klockan är ju tio, det är mörkt OCH kallt" säger Felix.

Jag himlar med ögonen och går ut i hallen.

"Jag tänker gå ut" säger jag med skorna på fötterna. Jackan drar jag åt mig, utan ett svar från Felix går jag ut och stänger dörren efter mig. Jag vet att han kommer komma efter mig.

Jag kollar upp mot Willes hus. Det är kolsvart. Hade allt varit som förut så hade Wille stått med mamma på tågstationen igår när jag kom. Vi hade då varit med varandra varenda timme och pratat med varandra non-stop.

Men saker har förändrats. Han hör inte av sig längre. Han svarar inte på sms eller mina samtal. Han läser men struntar i att svara. Det känns i hjärtat. Det är, eller var, min bästa vän.

"Babe?" Felix armar slingrar sig runt min midja och jag rycker till. Men snabbt börjar jag skratta.

"Så du kom ändå?" Frågar jag och vänder mig om mot honom. Han ler och nickar.

"Det är klart"

Han pussar mig på nästippen och tar bort sina armar. Istället flätar han ihop våra fingrar och går ner för gården.

"Så nu får my lady bestämma vart vi ska" säger han och jag skrattar igen. Alla töntiga namn han kommer på åt mig är väl gulliga, men roliga.

Jag nickar och tar med honom till en stor park, som ofta är folktom och som jag ofta går till.

Väl där kollar Felix sig runt. Likaså gör jag. Platsen är sig lik, fast jag inte varit här på hela sommaren. Den är ganska liten. Inramad av ett svart staket. Till höger när man kommer in i den finns en grillplats under tak. Även ett bord och två bänkar. Till vänster står en massa träd med olika gungor i och kojor är byggda, både uppe i träden men även på marken. Rakt fram ligger en kulle, på den brukar jag spendera många timmar på. Bara rensa tankarna. Jag går ofta hit när jag tänker på pappa och min bror. Jag brukar lägga mig på rygg och kolla upp i himlen. På stjärnorna. På stjärnorna där dom finns.

"Mysigt ställe" säger Felix och jag nickar.

Platsen är inte så speciell. Men den är, precis som Felix sa, väldigt mysig.

"Fånga mig" skrattar jag och släpper hans hand.

Med en snabb fart rusar jag iväg mot träden. Ett lyckligt skratt bubblar ur mig. Med Felix kan jag vara hur som helst. Jag kan vara mitt rätta jag, utan att bli dömd. Vi kan vara lekfulla tillsammans, barnsliga, kärleksfulla, sura och allt annat tillsammans. Vi kan vara så mycket. Ändå lämnar vi inte varandra.

Jag gömmer mig bakom ett träd och lyssnar på Felix skratt som kommer närmare. Tillslut är han så nära att jag kan höra andetagen. Men jag ser honom inte. Så jag kikar fram, för att se om han är där. Något jag inte skulle ha gjort. Han tjuter högt och hoppar på mig. Vilket får mig att skrika av rädsla. Han håller mig mot sin kropp och skrattar.

"Du kan aldrig springa ifrån mig hjärtat" säger han och jag kollar upp på honom. Men eftersom jag är så nära så ser jag bara en haka.

"One day" flinar jag och han kollar ner, vilket leder till att han får en dubbelhaka.

Han tar tag i mina höfter och innan jag vet ordet av det så hänger jag över hans axel. Jag skrattar och skriker hans namn. Men han svarar inte. Istället lägger han en hand på min rumpa och håller mig hårt runt benen. Så går han iväg med mig.

Han går ut från den lilla skogen och upp för kullen.

"Felix vad gör du?" Frågar jag. Fortfarande inget svar.

Han stannar mitt på kullen och sätter försiktigt ner mig på marken. Det kalla gräset får mina bara ben att knottra sig och mig att rysa. Han sätter sig mittemot mig och drar upp mig i hans knä. Så att mina ben hamnar på varsin sida av hans midja. Jag ler och han tar tag i båda mina händer, vilar dom mot nedre delen av min mage och kollar in i mina ögon.

"Du är så vacker" säger han.

Min kinder hettar till på en gång. Varför rodnar jag fortfarande?

"Du är vacker" säger jag och han skakar på huvudet.

"Du är vackrare" svarar han.

"Du är vack-"

Han pressar sina läppar mot mina. Som han alltid gör när jag pratar för mycket eller när jag säger något som enligt han inte stämmer. Jag ler och kysser tillbaka.

"Vanessa?" säger han och drar undan.

Jag nickar och kollar in i hans ögon. Han suger på sin underläpp och tvekar på orden han vill säga. Som man beskriver i böcker, "jag smakar på orden. Rullar tungan, drar upp den i gommen, trycker den mot tänderna och biter på den. Hur ska jag formulera mig? Hur ska jag säga dessa ord?" Om man tar det från Felix perspektiv.

"Det var inget" säger han och ler svagt.

Jag rynkar pannan men nickar bara igen. Han lutar sig bakåt så att han hamnar på rygg i gräset. Jag lägger mig över honom och kysser han snabbt på läpparna innan jag lägger mig bredvid honom och kollar upp i den stjärnklara himlen. Precis som Felix gör.

"Det är vackert här" säger han lågt. Men tystnaden gör så att orden nästan ekar ut i luften.

Jag nickar igen. Nästan så att man kan tro att jag tappat talförmågan.

"Vanessa?" Säger Felix igen, precis på samma sätt som han sa mitt namn för bara någon minut sen. Lika osäkert och tyst.

"Ja?" Säger jag med en len ton.

Han lägger sig på sidan så att hans ansikte hamnar över mitt och vi skapar ögonkontakt.

Han suger på underläppen igen. Men denna gången öppnar han munnen och säger tre ord. Tre ord som har så stort innehåll och betyder så mycket.

"Jag älskar dig"

Jag skiner upp i ett stort leende och lägger mina händer på hans nacke. Snabb för jag hans nacke närmare så att våra läppar kraschar mot varandra.

"Jag älskar dig med"

-

OMG SÅ DÅLIGT HAHAHAHAHAHAH

och tävlingen, berättar vinnaren imorgon, så ni får till imorgon på er om några missat det!