Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 67

•Ogges perspektiv•

Jag bläddrar frustrerat igenom min timeline på Twitter. Mina käkar är spända och nävarna likaså, det är ett under att jag inte har lyckats krossa den tunna saken i mina händer. Den är så smal, varför går den inte sönder? Jag trycker hårdare. Men den knakar inte ens. Inte ett enda ljud ger den ifrån sig. Jag suckar surt och slänger iväg den över rummet. Tyvärr hamnar den i den svarta fåtöljen och inte alls mot den gråa väggen som jag siktade på.

Surt lägger jag armarna i kors och vänder ansiktet mot väggen. Det känns som om mina ögonbryn går ihop och bildar ett V i mitt ansikte. Så arg är jag.

Allt började med att mamma väckte mig klockan sju, en lördag morgon när jag är ledig. Visst, jag har varit ledig i fyra dagar redan och fått sovit ut. Men klockan sju är väl iallafall lite överdrivet tidigt?

Efter den hemska väckningen - som enligt mig ansågs vara av flera personer som stod i mitt rum och slog med kastrull lock, men som egentligen bara var min mamma som skrek på mig - så tvingade hon mer mig i köket. Dit gick jag också, klädd i bara kalsonger och ett hår som hade en väldigt vacker mittbena och låg platt på mitt huvud. Förutom topparna. Dom stod åt alla håll och kanter.

Jag fick sätta mig på en stol och blänga på mamma och pappa som satt mittemot mig. Dom blängde tillbaka.

Efter ett tags blängande så hade mamma berättat att vi ska åka iväg, måndag till fredag veckan som kommer. Vi ska ut på landet, till mormor och morfar. Mormor som aldrig får nog med att dela ut pussar.

Jag hade skällt på dom och sagt att jag vägrat följa med. Men då skällde dom tillbaka.

Nu har jag utegångsförbud.

(ALLTSÅ VARFÖR SKRATTAR JAG LIKSOM OGGE GUBBEN CALM YOUR TITS PLS)

Så nu ligger jag i mitt rum och tjurar.

"Oscar?" Mammas röst fyller rummet tillsammans med en lätt knackning på dörren.

"Nej." Svarar jag surt.

Men är man min mamma så lyssnar man inte. Hon öppnar dörren och klampar rätt in i mitt rum.

"Du m-"

"Nej." Avbryter jag henne med.

"Osc-"

"Nej."

"Men sk-"

"Nej."

"Lägg a-"

"Nej."

Mamma suckar irriterat och höjer rösten.

"Lägg av nu Oscar!"

"Nej nej nej nej nej"

Säger vi samtidigt. Båda med en hög röst som försöker överösta den andres.

"Du beter dig-" "nej." "som en barnunge"

Även fast jag pratar så fortsätter hon prata den här gången. Ännu en irriterad suck lämnar hennes mun och dörren smälls igen. Jag himlar med ögonen.

Kvar ligger jag och tjurar för mig själv. Att bo hos mormor och morfar är det jobbigaste som finns. För det första har dom inget internet, inte ens täckning så ska man ringa måste det bli från deras fasta telefon. Om ens den funkar. För det andra så får jag aldrig vara i fred. Sitter jag på toa så står morfar utanför och pratar med mig. Typ.

Det närmsta jag kommer vänner där är väl kossorna eller grisarna. Kul.

Jag reser mig upp ur sängen och går fram till telefonen som fortfarande ligger kvar i fåtöljen. Inte för att jag trott att den fått ben och sprungit iväg, men jag kanske hade hoppats på det. Att den sprungit in i väggen och dött.

Vad positivt du är Oscar.

Twitter är fortfarande öppet. På både notiser och dm står det 20+ och jag suckar. Det får jag gå igenom sen. Jag går in på meddelande och skriver ett sms till Vanessa.

"Kan du komma hit imorgon?<3"

Jag skickar iväg det. Hon läser direkt och bubblan med tre prickar i som visar att hon skriver. Det älskar jag med Vanessa. Hon har alltid telefonen vid sig och svarar direkt.

"Aa det kan jag, om inte du vill komma till Daff. Hittar inte till dig haha<3"

Svarar hon. Jag ler snett och skriver in ett nytt meddelande.

"Har utegångsförbud.. Fråga inte. Men be Daff eller Felix att skjutsa, du måste komma hit<3"

Jag måste få säga hejdå ordentligt till henne.

"Oj, badass. Men fixar det. Vi ses imorgon!<3"

"Ses imorgon<3"

Jag suckar och lägger telefonen på mitt skrivbord. Vad ska jag göra nu då? Spela Fia med knuff mot Rocky? Eller just dance på Wii kanske han gillar bättre?

Jag skakar på huvudet och ler svagt åt mina tankar. Vilket roligt liv jag har, som planerar saker att göra med min hund.

Istället för att fullfölja dom planerna så klampar jag ut ur mitt rum och styr stegen mot badrummet. På vägen möter jag mamma. Jag blänger på henne.

"Ska du inte klä på dig?" Frågar hon och kollar ner på min nästintill nakna kropp. Endast ett par kalsonger har jag på mig. Ett par vit och blå randiga från Björn Borg, som jag fick av mamma i julas.

"Nej." Svarar jag surt.

Mamma suckar och muttrar något om att jag har något fel för tillfället och har hakat upp mig på ordet nej. Hon joggar ner för trappan och jag låser in mig i badrummet.

Jag vrider på vattnet i kranen som ska fylla upp det triangulära bubbelbadet. Under tiden vattnet rinner passar jag på att borsta tänderna och tvätta ansiktet. Samt använda tandtråd och äter någon tablett som ska ge mig en fräsch andedräkt. Om det är något jag hatar så är det ofräscha andedräkter. Speciellt om det är på mig. Men tar man en sån tablett varje morgon och varje kväll så slipper jag dom problemen.

Karet är bara fyllt till hälften när jag är klar. En tung lämnar min mun och jag traskar fram till helkropps spegeln istället.

Där studerar jag min kropp. Jag är inte jätte nöjd. Men jag är inte heller missnöjd. Magrutorna finns ju där, sexpacket. V-lines har jag ju också. Armarna är väl rätt okej dom också. Inte så som jag önskar men muskler finns där.

Mitt ansikte då? Tar man bort den fula tandställningen så kanske jag skulle vara nöjd med mig själv. Kanske.

(ALLTSÅ OGGE DU ÄR VÄRLDENS FINASTE ASFKLF)

Jag vänder huvudet mot badet igen och ler lättat när jag ser att det är perfekt med vatten nu. Fyra steg och sen vrider jag av kranen. Jag drar av mina kalsonger och lägger dom i tvättkorgen innan jag går fram till badet och känner lätt med handen i. Det bränner svagt i huden av det varma vattnet. Lite för varmt för mig men ändå kliver jag i och sjunker ner i en av "sittplatserna" som finns i detta bad. Det finns tre sittplatser. Vi brukar dock tränga ner oss fem stucken som mest. Det är trångt, men funkar.

Jag väljer sitsen som ger ryggmassage samtidigt. Jag ställer in bubblor som ska ge mig en avkopplad effekt, graderna på 30+ och en mjuk ryggmassage. Nöjt lutar jag mig bakåt och stänger ögonen.

Emelie dyker upp i mina tankar. Emelie från träffen i Gävle. Jag vet inte vad det är. Men det är något med henne som gör att hon vägrar lämna mina tankar. Hon finns där, mer eller mindre hela tiden.

Jag har inte vågat visat något intresse mot henne. Jag favoritmarkerade bara bilden som jag själv la ut på hennes Twitter. En bild på mig och henne där vi står och håller om varandra. Jag skrev även "så glad att äntligen få träffa denna underbara människa". Hennes följare bör tro att hon skrivit den och att jag är den underbara människan som texten handlar om. Men då är det inte. Texten är om henne. Hon är den underbara människan.

Jag skrattar åt mig själv. Jag lyckas då alltid bygga upp något för tjejer jag precis har träffat. Men ändå känns inte Emelie som "bara en av dom tjejerna" hon är något mer.

-

Nej.

Alltså hahah varför ligger jag och skrattar åt det jag själv skriver