Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 14 - Del 1

Fundersamt kollar jag på Oscar som ger mig en osäker blick tillbaka.

"Ni tänker alltså inte berätta för mig?" Frågar jag och låter blicken vandra runt på de andra.

Vi sitter i en ful ring mitt på hotellrummets golv. Varför har jag ingen aning om. Det bara hände.

"Vi kan inte nu, vi.."

Jag avbryter Felix.

"Men varför? Jag fattar inte. Jag vill inte vara med några som håller saker super hemligt, liksom det fattar ni väl själv? Varför kan ni inte bara berätta?" Frågar jag.

De utbyter osäkra blickar mot varandra och blir tyst ett tag. Att dom döljer något har jag nu fått bekräftat, men vad det är har jag ingen aning om och de vägrar berätta. Det stör mig. Om det är något jag hatar så är det folk som döljer saker för sina vänner.

"Vanessa kan du följa med mig ut, vi kan gå en stund så får jag prata med dig" säger Felix försiktigt och ler svagt mot mig.

Egentligen är han den jag minst vill prata ensam med, jag menar han är fortfarande Felix. Fortfarande den Felix som visade sig dom första dagarna.

"Det beror väl på om du inte tänker berätta något eller inte" säger jag och lägger armarna i kors.

Felix skrattar och reser sig upp. Han ställer sig bakom mig och lägger sina armar under mina armar, enkelt får han upp mig på benen och går mot dörren, fortfarande med sina armar under mina.

"Nu beter du dig som en barnunge gumman" säger han och puttar lätt till mig innan han tar bort sina armar. Värmen som hunnits bildas mellan oss försvinner direkt och min kropp blir nästan kall.

Utan att svara drar jag på mig mina skor och Ogges jeansjacka med gråa tjocktröja armar. Den är stor men otroligt mysig.

"Nya kläder?" Säger Ogge som också rest sig upp.

"Mm köpte den på en loppis för pensionärer" säger jag surt och Ogge skrattar.

"Jo men jag tycker om dig med Nasse"

Han rufsar till mitt hår innan han sätter på mig en av sina snapbacks bak och fram på huvudet, den röda som råkar vara min favorit.
Jag skrattar, jag har ju mer kläder på mig som tillhör Ogge än mig själv.

•Felix perspektiv•

Jag pillar nervöst på tröjärmen, något jag alltid gör när jag är nervös. Hur ska jag ens kunna berätta exat vad det är vi håller på med? Hon kommer bli rädd och ta ännu mer avstånd från mig och de andra killarna. Jag vill inte riskera det men jag vill ändå inte ljuga och hålla något hemligt. Vad jag än gör så kommer det bli fel. Varför tog jag ens med mig henne ut ensam? Hade vi suttit kvar där inne så hade inte min kind varit sönderbiten, mina tankar hade varit lugna och allt hade inte hängt på mig. Men nej, 'smarta' Felix Sandman väljer att ta med Vanessa ut, på en promenad? För att prata om något jag inte kan berätta? Genialt Felix, lysande sickan!

"Tänker du säga något eller?" Frågar Vanessa och lägger än en gång armarna i kors. Men inte för att hon är sur eller så, nu är det för att hon fryser. Det syns på hennes läppar som blivit svagt lila och hennes ben är knottriga. Jag skulle vilja hålla om henne, ge henne min kroppsvärme. Men det skulle väl bara vara konstigt?

"Ska vi sätta oss?" Frågar jag och nickar mot en vit bänk.

Hon suckar men nickar. Jag sätter mig ner efter Vanessa, kanske lite onödigt nära. Men hon verkar ju inte bry sig.

"Fryser du?" Frågar jag och hon kollar upp på mig.

"Ja lite" svarar hon.

Tveksamt men självsäkert lägger jag en arm över hennes axlar och drar henne närmare.

Hon ler svagt mot mig i samband med att hennes kinder blir röda. HON RODNAR. Gud vad gulligt att hon blir generad över en sån här sak. Så här är hon ju med Ogge hela tiden, men blir aldrig generad?
Känner hon.. Nej, vi känner inte varandra på sättet som dom gör, det är säkert därför hon rodnar med mig, jag är någon "ny". Dessutom är jag ju inte en av hennes favorit människor heller.

•

Del 2 kommer ikvääääääll ;)