Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 38

•Vanessas perspektiv•
Hela bussresan hem till Felix var stel och tyst. Vi sa bara några korta meningar som handlade om hur tråkigt vädret var eller att bussen är seg. Nu sitter vi iallafall hemma hos Felix i hans säng. Hans rum är inte alls som jag trodde. Eftersom han är Felix så trodde jag att det skulle vara stökigt och orent. Men det är väldigt fint, han har det rent och städat om man bortser från kläderna som ligger i den svarta fåtöljen. Men väggarna är vita och mörkblåa, sängen är bäddad i en grå färg och golvet är helt rent.
Hela huset här är fint, inte sådär vitt och ljust, det är mycket trä färger men det är otroligt fint och modernt. Det luktar väldigt rent också, jag skulle nog tro att det är ganska ny städat.
"Jag tror att folk börjar få reda på saker om oss två" säger Felix osäkert och kollar upp på mig. Det är det första vi säger på säkert tio minuter.
"Okej, varför tror du det?" Frågar jag och letar reda på hans hand som ligger i hans knä. Han kramar lätt tillbaka och vänder ner blicken.
Han verkar så osäker och rädd idag, han är inte alls den glada, spralliga och pratsamma Felix.
"Jag träffade några fans på stationen nu innan du kom, dom frågade om oss och sen sa några att man fattar att det är något mellan oss" säger han.
Jag nickar, även fast han inte ser mig eftersom hans blick fortfarande är på våra händer. Hans finger toppar rör lätt vid min hand och ritar små, små cirklar. Hans närhet får det att pirra i hela min kropp.
"Okej" svarar jag och han kollar upp på mig med en förvånad blick.
Länge studerar han mitt ansikte med ett neutralt ansikte, jag har ingen aning om vad som snurrar runt i hans hjärna just nu. Jag skulle gärna vilja veta.
"Okej? Förstår du inte att du kommer få en massa hat och elaka kommentarer nu? För att jag, Felix Sandman är kär i dig?" Säger han upprört och drar till sig sina händer, reser sig upp ur sängen och går fram till fönstret.
"Jag orkar inte. Jag kan inte ens älska dig så som jag vill. Jag kommer inte kunna visa mig utomhus tillsammans med dig och leva som ett normalt par kan göra. Jag kommer inte kunna ta ut dig på dejter, kyssa dig bland folk eller ens hålla din hand. Jag kommer inte kunna vara den pojkvän som jag vill vara, för du kommer bara få massa hat av mina fans. Alla kommer inte acceptera att jag älskar dig, de kommer hata på vårt förhållande tills vi inte orkar mer. Tills vi båda bestämmer att det är bäst att inte ses mer, att det är slut och då kommer vi båda lämna varandra med ett brustet hjärta. Vi kommer inte bli lyckliga någonstans. Så varför ens påbörja något då? Vi kan inte. Antingen avslutar vi det vi nu har här och nu, våran lilla romans kanske slutar här. Eller så fortsätter vi, fortsätter och bygger upp ett starkt förhållande som kommer brytas ner av allt hat"
Han har börjat vandrat fram och tillbaka i sitt rum, slänger armarna i luften och sliter i sitt hår. Ibland torkar han sina tårar som konstant rinner ner för hans kinder. När han går åt höger så tindrar hans kinder extra eftersom att lampan lyser mot honom där.
Jag vet inte hur jag känner nu. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska jag skratta för att han har hittat på något som inte alls stämmer? Eller ska jag gråta över att han kanske talar sanning?
Jag gör inget av det. Det känns inte rätt att varken skratta eller gråta. Inget känns rätt nu. Det känns inte rätt att sitta här heller, tillsammans med Felix. Han vandrar fortfarande fram och tillbaka, snyftar säkert en gång i minuten och torkar sina tårar fler gånger.
Han stannar upp rakt framför mig, en och en halv meter framför kanske och bara kollar på mig. Han har slutat torkat tårarna men snyftar fortfarande lika ofta.
"Vad tänker du på?" Frågar han med en grötig och hes röst.
Försiktigt kollar jag upp och möter hans rödsprängda, glansiga ögon. Mitt hjärta gör ännu ondare när jag ser honom såhär. Hade jag skött mig hemma så hade inte Felix mått såhär dåligt. Vi hade inte byggt upp så starka känslor för varandra, han hade inte varit såhär ledsen och han skulle inte behöva oroa sig för något. Han skulle mått bra, han skulle ha mått bra utan mig i sitt liv. Allt är mitt fel.
"Jag vet inte" får jag fram och vänder ner blicken i marken. "Jag tänker på allt. På hur mycket bättre ditt liv hade varit utan mig nu. Du hade inte mått såhär. Du hade inte varit ledsen. Felix du är på turné, det är nu du ska älska livet och vara glad. Men istället är du ledsen och orolig, på grund av mig" säger jag snabbt och känner även hur tårarna bränner i mina ögon.
Felix skakar på huvudet och går fram till mig. Han sätter sig på huk framför mig och tar tag i båda mina händer. Han söker min ögonkontakt och slickar sig om läpparna.
"Det är inte sant Vanessa, jag mår bra med dig. Jag mår så sjukt jävla bra när jag är med dig" säger han och jag ler svagt, men det avtar snabbt.
"Men jag måste få fråga dig en sak.." Säger han osäkert och sätter sig bredvid mig i sängen, hans händer håller fortfarande hårt runt mina.
Vi får ögonkontakt igen, hans tårar har börjar avta men han snyftar fortfarande. Men en tår trillar ur hans öga, rinner snabbt ner för kinden och stannar till precis innan hans läppar som är alldeles blöta av tårar.
"Jag vill helst inte att du blir arg eller så eller att jag tror såhär om dig. Jag vill att du svarar ärligt också" börjar han och lättar på greppet om mina händer.
Jag kollar nervöst på honom och nickar. Det här känns ungefär som om det är en fråga som gäller liv och död.
"Men är jag någon speciell för dig? Eller är jag bara en av dina killar som du håller på med? Du och Wille verkar ju liksom vara mer än kompisar" Frågar han försiktigt och nervöst.
Nu är det min tur att rycka ifrån händerna och resa mig upp. Dock gör jag det på ett argt och frustrerat sätt med starkare rörelser. Felix gjorde det ledsamt och frustrerat, snabbt men lugnt.
"Jag är så trött på att få höra det från folk, jag är trött på att varenda jävla människa får den uppfattningen av mig. Jag är så jävla trött på mig själv. Du är speciell för mig Felix. Du är den första personen jag har blivit kär i, som jag verkligen har fått äkta och starka känslor för. Men om du tror sånt så tänker jag inte ens lägga energi till att visa dom" halvt skriker jag och kollar på Felix som skamset kollar ner i golvet.
Jag vet inte vad jag gör som får alla att tro att jag är värsta playern, visst jag festar och så men det är ju fler en jag som gör det? Varför är det just mig som alla tror dåliga saker om?
"Förlåt, jag bara trodde det eftersom-"
"Eftersom jag festar och är närgången med min bästavän? För att jag älskar honom? För att han är den som har funnits där när ingen annan gjorde det? Jag pallar inte med dig om du ska bli så jävla svartsjuk när jag är med Wille. Felix han är min BÄSTAVÄN, jag har inga fler känslor för honom. Det är dig jag är kär i, men det verkar du inte fatta" avbryter jag honom med.