Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 48

Efter fyra filmer, två chipspåsar uppätna och en hel del mys så hade vi lyckats somna, klockan 2 på natten. Innan hade vi även lagat mat, eller det slutade med att vi ringde efter pizza då korvarna blev svarta och spagettin låg över hela köket. Ja, vi hade spagetti krig och Felix föräldrar blev inte glada när de imorse kom hem och hittade spagetti i köket som vi tydligen missat att plocka upp. Men de bjöd mig iallafall på middag ikväll, så de kan väl inte ogilla mig.

Nu sitter jag iallafall vid köksbordet med Daff och Wille framför mig. Vi äter lunch, köttbullar och potatis. Till Wille har jag inte sagt ett ord, vilket han inte har gjort till mig heller.

"Är du laddad för att åka med ut på turné igen?" Frågar Daff igen och kollar upp på mig med en försiktig blick. Jag tror att han har märkt att något är fel.

Vi åker i övermorgon. Killarna har konsert här i Stockholm imorgon kväll.

"Ja det blir la kul" säger jag och ler svagt mot honom.

Jag tänker tillbaka på hur negativ jag var till den här resan, hur mycket jag hatade dom fyra killarna och Daff. Nu älskar jag det. Jag älskar att sitta i den där trånga bussen och bara umgås med dom.

"Du åker hem imorgon va Wille?" Frågar Daff och vänder sin blick mot Wille som mumlar ett ja.

Jag suckar och lägger ihop besticken.

"Tack för maten" säger jag och lämnar disken på köksbänken innan jag går in i sovrummet jag har nu.

Jag stänger igen dörren och kryper ner under täcket. Det är jobbigt att bara kolla på Wille, att höra hans röst eller ens vara nära honom.

Dörren öppnas och stängs bakom mig. Jag stänger ögonen och hoppas på att han ska gå ut igen. Men sån tur har jag inte.

"Vanessa" säger han och sjunker ner bakom mig.

Snabbt öppnar jag ögonen men säger inget. Jag vill inte ens säga något.

"Jag sa inget för jag ville inte att du skulle bli skadad. Jag var rädd också att du skulle lämna mig, för att jag gör något olagligt och dumt. Du anar inte hur många gånger jag har fått stoppa killarna i mitt gäng från att gå på dig, dom har länge velat.. ha dig, eller vad man säger. Bara för att du var min bästavän. Hade jag berättat så hade dom gjort något med dig, dom sa det och därför höll jag det hemligt" säger han med en sorgsen röst.

En tår trillar ner från mitt öga och jag kniper snabbt ihop dom.

Under den här sommaren så har jag blivit oroligt känslig. Jag gråter verkligen över allt.

"Dom skulle väl inte veta om du berättade något?" Frågar jag tyst.

"Förr eller senare, jo. Dom är sånna" säger han och jag sätter mig upp så att vi sitter mittemot varandra.

"Men tänk om jag en dag hade kommit hem där och så ligger du på sjukhuset för att du har råkat ut för något där? Jag hade inte fattat någonting och jag skulle aldrig förlåta mig själv" säger jag med en ostadig röst som antagligen visar att jag är nära på att börja gråta.

"Förlåt, jag borde ha berättat" säger han och biter sig i läppen.

"Ja det borde du ha gjort" säger jag.

Egentligen kan jag inte vara sur på honom, jag vill inte vara det. Jag hatar när vi bråkar för han betyder ändå mest för mig. Men jag känner mig ändå sviken på något sätt.

"Kommer du vara sur på mig för alltid?" Frågar han, ger mig en försiktig blick och ler svagt.

"Är det något mer du inte har berättat?" Frågar jag.

Han tänker efter, skakar på huvudet och skrattar.

"Du vet att jag en gång hade tjej stringtrosor på mig en hel dag för att jag var tvungen och du vet att jag har en snutte filt hemma som jag vägrar lämna bort, Vanessa du vet allt om mig nu"

Jag skrattar och torkar bort mina tårar som sakta runnit ner för mina kinder.

"Och lova att du aldrig mer kommer hålla sånna saker borta från mig?"

"Jag lovar, på liv och död"

Han gör någon töntig gest med handen som jag inte har en aning vad det ska menas med. Men det får mig iallafall att skratta.

"Då kommer jag inte vara sur på dig" säger jag och sätter mig i hans knä för att krama om honom.