Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 34

Återigen slänger jag en blick på klockan som sitter på väggen, som fortfarande visar 10.37, precis som den har gjort de tre senaste gångerna jag har kollat. Willes tåg skulle komma 10.40 och jag antar att jag är allt för glad för att kunna vänta. Jag vill bara att han ska komma ut ur sitt tåg nu så att jag kan slänga mig i hans famn och bara krama om honom.
Att jag och Wille är ifrån varandra är något som sällan händer, isåfall är det max i en vecka men nu har det gått så mycket längre än en månad. Jag har inte ens tänkt på hur mycket jag faktiskt saknar honom. Allt med killarna har tagit över mina tankar totalt.
Dessutom är jag extra glad över att Daff lät Wille sova hos oss, det trodde jag aldrig. Jag trodde inte att Daff kunna vara snäll.
Mitt i mina tankar känner jag ett par armar som försiktigt slingrar sig runt min midja och drar mig närmare sig. Klockan visar bara 10.39 så än kan det inte vara Wille, om inte tåget är tidigt. Men händerna som ligger på min mage och doften som möter mina näsa avslöjar att det inte är Wille, utan Felix. Jag ler svagt och vänder mig om så att jag står mage mot mage med denne person, som visar sig vara Felix precis som jag trodde.
"Hello babe" säger han och ger mig en lätt puss på läpparna.
Mitt leende växer, min kärlek till hans underbara läppar är obeskrivlig. Dessutom pussade han mig mitt bland folk, där vilken foooer som helst kan se oss. Det skulle han aldrig ha gjort förut.
"Man brukar heja tillbaka men visst, stå där du och glo som ett fån med ett töntigt leende på dina läppar" flinar han och pussar mig istället på pannan. Våra längder är perfekta så, han behöver bara böja ner huvudet pyttelite för att kunna pussa min panna.
Jag skrattar och vänder mig om så att min rygg är mot hans mage. Han håller fortfarande om mig så jag lägger mina händer på hans händer.
"Hej" svarar jag och som vanligt kastar jag blicken mot klockan som nu visar 10.43 men Willes tåg har fortfarande inte kommit.
"Vad gör du här? Har du tänkt att resa iväg utan att berätta något för mig?" Frågar han och jag fnissar.
"Aa tänkte det" flinar jag och skakar på huvudet "nej men Wille kommer idag" säger jag glatt och ser hur tåg 1547 rullar in på spåret, det är det tåget som Wille kommer med.
"Wille?" Frågar Felix ogillande och spänner sina armar runt mig.
"Ja, min bästavän" säger jag och han blir tyst ett bra tag.
Under tiden hinner jag se hur folk strömmar ut ur vagnarna längst fram, så långt bak ser jag inte eftersom perrongen snabbt fylls med folk.
"Aha, han" muttrar Felix och jag himlar med ögonen. Han kan väl ändå inte bli sur över att min bästavän kommer? Jag och Felix är inte ens tillsammans än så jag har väl friheten till att vara med vem jag vill. Även om vi skulle ha varit ett par nu så skulle han ändå få ha accepterat min relation till Wille. Skulle han inte göra det så kan han bara glömma ett förhållande med mig.
"Men om du ursäktar så ska jag gå till honom nu, vi hörs" säger jag och tar bort hans armar som är runt mig.
Med snabba steg tar jag mig bort från honom, han säger något bakom mig som jag inte hör, inte orkar jag bry mig heller.
Perrongen börjar bli tommare och det blir allt lättare att se något. Till min glädje ser jag ett svart ruffs några meter framför mig, så jag tar mig friheten till att springa fram och kasta mig i hans armar.
"Åh Vanessa, som jag har saknat dig" säger han och lägger armarna runt mig med.
Äntligen är min älskade William här.
•Felix perspektiv•
"Men om du ursäktar så ska jag gå till honom nu, vi hörs" säger Vanessa med en irriterad röst och tar ett hårt tag runt mina handleder och kastar bort dom.
Med bestämda steg går hon bort ifrån mig, utan att ens kolla på mig eller säga något mer.
"Jag älskar dig Vanessa" säger jag lågt.
En tant som står nära mig kollar upp på mig, sedan följer hon min blick som är fäst på Vanessa. Tanten ger mig en sorglig blick innan hon går iväg. Antar att hon tror att jag och Vanessa precis har gjort slut och att jag är den tönten som har alla känslor kvar.
Det jag sa nyss är så sant. Det är helt sjukt jävla sant. Jag älskar henne. Jag älskar Vanessa mer än jag borde göra. Jag älskar allt hon gör, hur hon alltid lägger en hårslinga bakom örat när den faller ner över hennes ansikte, hur hennes ögon förflyttar sig med glöd i när hon läser, hur hon skrattar och ler, sättet hon rör sig på, hur hennes ögon tindrar när hon kollar in i mina ögon. Jag älskar hennes närhet, hennes läppar mot mina och hur hon alltid gömmer sitt ansikte mot mitt bröst eller när hon bara ligger och tittar på mig. Jag älskar att bara ligga och kolla på henne när hon sover, när hennes ögon är slutna och läpparna särade. Att bara kunna vakna mitt i natten och se världens vackraste tjej ligga bredvid mig och då kunna tänka hur lycklig jag är över att hon nästan är min.
Men jag har börjat tvivla på hennes känslor för mig. Ibland är hon världens underbaraste och snällaste men ibland kan hon bara bli helt känslokall och bara strunta i vad jag känner.
Och att nu se henne kasta sig runt den där Willes hals får mig inte att må bättre. Släpper honom gör hon inte heller, dom har säkert kramats i fem minuter och jag har bara stått här och kollat på dom, utan att röra på mig. När dom väl släpper varandra så pussar han Vanessa på kinden och jag spänner nävarna. Ja, jag blir svartsjuk. Men vad ska man bli? Glad när tjejen man älskar precis dissade en och går istället till en annan kille och kramar om honom? Nej inte direkt.
Jag suckar irriterat och sårat. Kanske är inte Vanessa så underbar som jag trodde. Jag kanske är en kille som bara är en i mängden för henne. Tänk så är hon värsta playern och bara spelar med mig?
Tankarna får mina ögon att fyllas med tårar. Jag vill inte att det ska vara sant. Det får inte vara så.