Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 55

Att inte veta vart hon finns gör mig frustrerad. Att hon inte är här bredvid mig gör mig frustrerad. Att hon inte svarar i telefonen gör mig frustrerad.

Allt gör mig frustrerad just nu.

Allt gör mig rädd.

Allt gör mig ledsen.

Klockan är ett på natten. Mörkret ligger över staden och en svag dimma letar sig fram och blandas med de små regndropparna som faller från himlen. Det är kallt och min tunna tröja har vid det här laget hunnit blivit genom blöt. Men jag vägrar gå tillbaka till bussen för att hämta en tröja. Jag ska hitta Vanessa.

Jag huttrar till av en vindpust som möter min kalla kropp och lägger armarna i ett kors över mitt bröst. Om jag gråter längre vet jag inte. Det kan lika gärna vara regnet som orsakar helt till att mina kinder är så blöta. Hela jag skakar av kyla, eller rädsla. Kanske både och.

"Felix vänta!" Ropar en välkänd röst bakom mig och jag vänder mig om.

Ogge kommer springandes med något i sin hand. Jag gör inte som han sa, jag fortsätter att gå. Jag har inte tid att vänta.

"Felix jag-"

"Men jag har för i helvete inte tid nu Ogge? Bara låt mig va" säger jag surt och slår bort hans hand som hamnat på min axel.

Han suckar och går upp vid min sida.

"Kan du snälla ta på dig det här iallafall? Du fryser ju" säger han och räcker fram en tjocktröja och en regnjacka till mig.

"Förlåt. Tack" säger jag och stannar.

Ogge ler vänligt mot mig. Men bakom hans leende så ser jag även väldigt mycket rädsla. Vanessa betyder lika mycket för honom som hon betyder för mig. Att han är rädd förstår jag. Han känner väl precis som jag gör.

Jag drar av mig min blöta tröja och slänger ner den på marken innan jag drar på mig tjocktröjan som är helt torr och mjuk, varm. För att inte blöta ner den så drar jag snabbt på mig regnjackan, stänger igen den och sätter på mig luvan.

"Tack OG" ler jag och stoppar händerna i fickorna.

"Ingen fara, du bör ju inte bli sjuk nu. Lite fel timing till det" säger han med ett snett leende.

Vi går framåt igen. I ett snabbt men ändå lugnt tempo för att hinna se oss runt om. För nånstans, i nån gränd eller bredvid en soptunna kanske hon sitter. Hon kanske sitter helt oskadd. Hon kanske sitter skadad.

Jag hoppas på att hitta henne oskadd och att hon bara flöt med fansen ut och gick vilse, att hennes telefon är kvar i bussen så därför har hon inte svarat.

Men det känns inte så. Det känns som något mer. Som något värre.

"Tror du att dom har tagit henne?" Frågar jag och kollar på Ogge som går med huvudet sänkt. Han kollar inte upp på mig heller när jag pratar med honom.

"Jag vet inte, kanske. Chansen är ganska stor att dom är inblandade i det här" säger han ärligt.

Även fast det stämmer så hade jag hoppats på att få höra något om att dom inte alls är inblandade. Men ärlighet är nog bäst. Annars skulle jag bli arg på Ogge om vi hittar Vanessa med Johnny och hans gäng.

"Gillar du henne?" Frågan bara slinker ur mig. Jag blir själv förvånad över att jag ställer den. Men jag har tänkt på det länge, Ogge är så närgången med henne hela tiden och det stör mig.

"Va?" Frågar han förvånat och kollar upp på mig.

"Ja? Gillar du Vanessa, som mer än en vän?"

Ogge skrattar och kollar rakt fram igen.

"Chansen att jag skulle få sånna känslor för henne är lika stor som om en macka skulle få ben och springa iväg" jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när han skämtar om mackan. "Nej, jag gillar henne inte mer som en vän. Vi är jätte nära kompisar bara" säger han tvärsäkert och jag nickar med ett leende. Jag litar på Ogge och jag litar på Vanessa.

"Okej, jag vet inte men jag har väl bara fått för mig det" säger jag och rycker på axlarna.

"Jo det skulle jag också få om jag hade en flickvän som var så närgången med en annan kille. Jag kan sluta med det om du vill" säger han. Vid den sista meningen låter han en aning osäker. Jag ler och skakar på huvudet.

"Du gör henne glad och hon gör dig glad. Jag litar på er båda så fortsätt vara precis som du är med henne" säger jag med ett stort leende, Ogge ler tillbaka och nickar.

Ogge är liksom Ogge, han skulle aldrig få för sig att ta Vanessa ifrån mig. Även om han hade starka känslor för henne så skulle han inte ens få tanken på att förstöra mellan oss. Dessutom gör dom varandra väldigt glada och det glädje mig, att se två personer som betyder mest för mig vara glada. Deras vänskap är väldigt fin faktiskt.

Ringsignalen från min telefon tjuter i mina öron. Besvärat drar jag upp den ur jackfickan och kollar på displayen. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag skiner upp i ett stort leende. "Hjärtat" lyser på skärmen.

"Vanessa ringer!" Skriker jag och drar fingret för att svara. Snabbt sätter jag luren mot örat.

"Älskade, vart är du?" Frågar jag snabbt med en ivrig röst.

"J-jag vet int-te. Felix du m-måste hjälpa mi-mig" snyftar hon fram med en hes röst.

-

Idag mår jag bättre, tack för det ni skrev igår ❤️

Har iallafall börjat skolan idag, blä. Men jag är inte säker på hur uppdateringen blir. Vi börjar med lektioner nästa vecka och jag går tvåan i gymnasiet så det kommer nog bli en hel del med skolan.. Jag måste verkligen lägga ner allt jag kan på den då jag har en del att ta ikapp från förra året och samtidigt måste jag hänga med detta år. Sen har jag en egen häst också som jag måste ta hand om. skolan (tyvärr) och hästen är något jag måste prioritera i första hand nu. Så jag kommer antagligen inte uppdatera lika ofta, det kan hända att jag uppdaterar lika ofta ändå. Det vet jag inte ääään ;)

Men jag tänker absolut inte sluta skriva! Så det behöver ni inte oroa er för:)

Måste även fråga om det är okej att denna fanfic blir rätt lång? Med många kapitel alltså. Kommer ni orka läsa då eller ska jag få den att inte bli så jätte lång? :)