Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 33

Jag slänger ner resväskan på golvet och flyger ner i sängen. Bussresan tillbaka till Stockholm var allt annat än lugn. Det kanske räcker med att jag säger Felix, Omar och trött så förstår ni nog varför? Jobbigare människor får man leta efter. Jag var helt galet trött eftersom jag och Felix knappt fick någon sömn då fåglarna väckte oss runt halv sju imorse. Så jag ville bara sova men Felix och Omar hade andra planer. De hade trängt sig in i mitt lilla utrymme där jag sover. Det är knappt så att man får plats två där, så kommer båda dom och tränger sig in och bara drygar. Jag vet inte hur många gånger vi slog i huvudena i väggen eller taket heller och jag undrar hur många blåmärken vi har på kroppen nu. Jag hade iallafall tillslut tröttnat på dom och gått ut till Oscar och Ogge som satt runt bordet och spelade kort, väldigt roliga. Men inte ens då blev jag av med Felix och Omar.
Nu är jag iallafall av med de alla eftersom de har åkt hem till sig och jag är hos Daff.
Jag drar upp min telefon och till min lycka så har ett sms från Wille trillat in. Jag sätter mig hastigt upp och låser upp telefonen, öppnar våran konversation och ler stort.
"Heeej bby. Det var seriöst as länge sen du hörde av dig, börjar tro att du har glömt mig eller något :( hörde iallafall att du ska vara tillbaka i Stockholm nu och stanna i en vecka? Jag kanske skulle kunna komma upp? Saknar ju diiiig <3"
Mitt leende växer för varje ord jag läser, skratta gjorde jag också när jag läste att han trodde att jag glömt honom.
"Helloooo babe. Självklart har jag inte glömt dig, varför skulle jag? Men jaaa snälla kom! Saknar dig med <3"
Jag skickar iväg det och väntar på ett svar, som kommer väldigt fort.
"Kan jag komma imorgon? Det är okej för mina föräldrar! Men ska jag bo på hotell då eller hahah?"
Jag skrattar lågt för mig själv och kliver ur sängen. Daff sa att han skulle vara på sitt rum och vila så jag styr stegen det. Jag knackar lätt på dörren och hör ett grymtande ljud inifrån, som jag tar som ett godkännande att komma in. Så jag öppnar och går in, där inne sitter Daff i sin säng med glasögonen på och en massor av papper framför sig.
"Stör jag?" Frågar jag och han kollar upp på mig med ett stressat leende.
"Nejdå, det blev bara mycket med killarnas konserter och så men jag kan pratat med dig nu om du vill" säger han, precis som om vi ska prata i evigheter.
"Jag tänkte bara kolla om en kompis kan komma hit nu när vi ska vara här i en vecka? Det är min bästavän och det skulle vara så kul att träffa honom nu eftersom vi varit ifrån varandra så länge" säger jag och får det att låta så bra som möjligt så att han inte kan säga nej.
Daff rynkar på näsan och rätar till glasögonen.
"Han?"
Jag himlar med ögonen och nickar.
"Min bästavän" säger jag med betoning på på bästavän.
"Okej om du säger så. Men visst kan han komma upp. Jag förstår om du tröttnar på killarna" säger han och jag ler stort.
"Awsomeeee, tack. Han kommer imorgon om det är okej och sen vet jag inte hur länge han stannar riktigt" ler jag, Daff nickar och ler tillbaka, denna gång mindre stressigt.
"Gör så, han kan stanna hela veckan om han så vill det" säger han och jag nickar.
"Tack jag skriver det till honom"
Jag stänger dörren efter mig och skuttar in till mitt rum igen.
Snabbt skriver jag in ett meddelande till Wille där jag skriver det Daff sa.
Därefter lägger jag ifrån mig telefonen och försöker tänka på Wille, bara mig och Wille. Men en viss Felix Sandman vägrar lämna mina tankar.