Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 75

Felix kliver in med pistolen riktad mot Johnny, som ser chockad ut över händelsen. Med tanke på Johnnys ställning med handen så höll han i glaset, som Felix träffade precis. Han måste ha tränat otroligt mycket på att sikta.

Felix kastar en snabb blick på mig, han ler inte, visar ingenting i ansiktsuttrycket. Men han är lättad och glad, det syns i hans ögon.

"Släpp henne" morrar Felix och nickar mot mig.

Att Felix är ensam mot fyra personer skrämmer verkligen mig. Han skulle inte ha något alls att säga till om, om Johnny skulle få för sig att göra något. Vilket verkar vara ganska logiskt.

Johnny skrattar lågt och drar tungan över sin underläpp.

"Wille" nickar Johnny och Wille kollar snabbt upp. Han skakar på huvudet och Johnny spänner ögonen i honom. Wille suckar och reser sig upp. Med blicken i marken tar han tag i kniven och går mot mig.

Felix följer honom noga med blicken, som om han skulle skada mig om han inte kollade på honom.

Wille sätter sig ner på huk framför mig - fortfarande utan att möta min blick - och skär försiktigt loss tejpen som sitter runt mina anklar. Händerna lämnar han fasttejpade och hjälper mig upp på benen.

"Stretar hon emot så vet du vad du ska göra" säger Johnny med samma hemska flin.

Wille nickar och går mot dörröppningen där Felix fortfarande står.

"Kan jag få prata med henne bara?" Säger Felix och suger in läpparna i munnen. "Ensamma" lägger han till och kollar på Johnny.

Han mumlar något och nickar sedan.

"Ni får ett par minuter på er" säger han och ber de andra resa sig upp från bordet.

Jacob och den orange håriga killen går ut ur rummet. Wille skär lika försiktigt upp tejpen runt mina handleder och lämnar snabbt rummet. Johnny går sakta mot oss, med blicken på Felix. Han har fortfarande pistolen siktad mot Johnny.

"Du den där kan jag ta" säger han och sträcker fram handen mot Felix.

Felix skakar snabbt på huvudet och nickar mot dörren.

"Vill du få din flickvän oskadd härifrån så ger du mig pistolen nu" säger han hårt och tar ett steg närmare Felix, som nu kollar på honom med en mörk blick.

"Då ska hon fan i mig komma ut här ifrån utan ett jävla märke" ryter han och sänker pistolen. Långsamt lämnar han över den till Johnny som ler njöt och går ut. När den gråa dörren stängs igen så kastar jag mig i Felix famn och borrar ner mitt ansikte mellan hans hals och jacka. Hans doft fyller min näsa och jag ler. Benen är virade runt hans midja och han håller sina armar hårt runt mig. Vi har inte varit ifrån varandra i mer än tre timmar men aldrig har jag saknat hans trygga famn så mycket som dom timmarna. Aldrig har jag varit så rädd, någonsin. Trots omständigheterna så känner jag mig ändå trygg just nu, med Felix armarna runt mig.

"Har dom gjort något mot dig?" Frågar han med en skakig röst. Gråter han?

Jag skakar på huvudet och låter tårarna rinna.

"Inte mer än att ha flyttat mig från bilen till detta rum med en aning hårda rörelser och sen tejpat mina armar och ben så är det ingen fara" viskar jag och Felix nickar.

"Vad kommer dom göra med dig?" Frågar jag och vänder på huvudet då luften börjar försvinna.

"Jag vet inte" mumlar han. Han låter inte säker på sitt svar, det låter som om han ljuger. Han vet visst vad som kommer hända.