Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 22

•Felix perspektiv•
Jag gömmer ansiktet i händerna och suckar. Jag har ingen aning om vart jag är, min telefon är borta och mitt huvud gör ont som fan. Jag vet inte ens hur jag hamnade här. Ena stunden var jag på en fest och sen på en bänk på ett okänt ställe. Nu har jag gått runt i något som känns som ett öde, inte en enda människa har jag sett till. Det är nästan läskigt. Det är bara mörker och dimma som fattas, sen skulle jag kunna vara med i en skräckfim.
"Eyy Felix!"
En välkänd röst hörs bakom mig och jag vänder mig snabbt om.
Även fast jag hörde att det var en killröst så hoppas jag ändå på att få se Vanessa där. Jag vill bara hålla om henne nu och be om förlåtelse.
Men det är Jacob som står där. Killen som kysste Vanessa och killen jag slog ner. Hans kind är i en blandad färg av lila och röd. Även fast jag har dåligt samvete över det så tycker jag att han förtjänar det slaget.
"Du har fan schysta knogar du och som vanligt vet du precis vilket ställe som gör ondast på mig" flinar han och jag rynkar pannan. Vadå 'som vanligt vet du' har jag slagit denna kille förut?
"Du minns mig alltså inte?" Frågar han med ett vidrigt skratt när han ser min förvirrade min.
Jag skakar på huvudet och kommer på mig själv med att jag fortfarande inte har sagt ett ord. Dock har jag inte planerat att göra det heller.
"Om jag säger nionde augusti? Skogen, spöregn och en jävla massa blod?" Säger han och kör ner händerna i byxfickorna.
Ae det här måste vara ett skämt. Det kan inte vara DEN Jacob. Fy helvete. Att han har kladdat på min Vanessa får mig att vilja slå sönder hus.
"Du din jävel.." Ryter jag.
Från ingenstans får jag en jädra massa kraft. Jag flyger på honom så att han ramlar bakåt på rygg. Jag hamnar gränsle över honom och låter mina nävar göra tydliga märken i hans ansikte. All min ilska tar jag ut på honom.
"Men Felix ditt, lägg av vad gör du?!" Oscars röst hörs bakom mig. Vad han gör här eller hur han hittade mig har jag ingen aning om. Men inte bryr jag mig heller. Att sluta mosa Jacobs ansikte har jag inte heller några tankar på. Men när ett par armar tar tag i mina armar bakifrån och drar upp mig slutar mina slag träffa hans ansikte.
"Släpp mig!" Skriker jag och försöker dra mig ur greppet om mina armar som hålls av Oscar och Omar? Vad tusan gör dom här?
När mitt ryckande inte ger något resultat ger jag upp, det är inte lönt.
Jacob reser sig sakta upp och håller handen för sin blodiga näsa och spruckna läpp.
"Du gjorde det med flit eller hur?! Du visste att Vanessa var min! Du visste precis vilka vi var och du såg till att jag skulle se något! Du känner inte ens något för henne, du ville bara jävlas med mig. Eller hur?!" Skriker jag med en arg, eller förbannad röst.
Jacobs flin växer och det är ett klart och tydligt svar för mig.
"Hon är fan en grym kyssare och hennes kropp är sjukt nice. Hade mer än gärna gått hela vägen med den bruden" flinar han.
Det där var droppen för mig.
Jag lyckas dra mig loss från killarnas grepp och springer fram till Jacob. Jag tar i allt jag kan, med hela kroppen och kör upp min knytnäve på hans haka underifrån. Han faller ner till marken och ligger stilla kvar där. Jag gör mig beredd på att flyga ner på honom men hindras av en grov Oscar som ställer sig framför mig och puttar bak mig.
"Är du helt från vettet eller?!" Säger han högt och tar tag i mina armar.
Precis som om han bär en fluga drar han mig ifrån Jacob som fortfarande ligger kvar på marken, men har iallafall rullat runt så att han ligger på sida.
"Om du rör henne, om du så ens kollar på henne igen så lovar jag att du är körd!" Skriker jag efter Jacob och vänder mig om så att jag slipper backa hela vägen. Oscar håller fortfarande ett hårt grepp om mina armar som jag irriterat försöker dra mig ur.
"Kan du bara släppa mig? Jag kan gå själv" säger jag surt och hör Omars skratt bakom mig.
"Nej." Säger Oscar bestämt och ökar på sina steg vilket leder till att jag också måste göra det.
•Vanessas perspektiv•
Jag biter nervöst på min nagel och kollar på Ogge som sitter bredvid mig.
"Han kommer hem Vanessa och inget är ditt fel, kom ihåg det" säger han och drar mig intill sig. Hans läppar känns mot mitt huvud i en lätt puss.
Även fast Felix är en person som jag avskyr väldigt mycket nu så är jag ändå rädd. Jag är rädd över att han är borta. Rädd över att något kan ha hänt honom.
Hade jag aldrig kysst den där killen igår så hade Felix varit här nu. Vi hade inte bråkat. Ingen hade blivit slagen och ingen hade varit borta. Allt är bara mitt fel.
"Men tänk om något händer honom" mumlar jag.
Ogge har sin arm över mina axlar och drar med ett lugnande tempo sin hand över min arm.
"Det är Felix vi pratar om. Han klarar sig fint, han har säkert gått någon annanstans bara" Ogge låter så säker när han pratar.
Jag nickar och stänger mina ögon. Det är redan mörkt ute och varken Oscar eller Omar har dykt upp med någon Felix.
Felix har ju trots allt vunnit mitt hjärta så jag kan verkligen inte låta bli att bli orolig.
Mina andetag blir tyngre och allt eftersom känner jag hur jag mer och mer försvinner från verkligheten. Men precis när jag är påväg att falla in i sömn slås dörren upp och jag rycker till. Jag sätter mig rakt upp och kollar dit. Omar kommer in först med Oscar efter sig. Mitt hjärta slår fortare när Oscar fortfarande håller upp dörren och ser ut att vänta på att en till ska gå igenom öppningen. Det gör det också. In kommer en sliten Felix med blicken sänkt i marken. Dörren smälls igen och han tittar upp. Direkt möter han min blick och håller kvar i några sekunder. Några sekunder som känns som en evighet. Några sekunder som knappt känns som en sekund. Jag sliter bort blicken och vänder mig med ryggen emot honom, så som jag satt innan dom kom in.
"Var tusan har du varit?" Frågar Ogge och reser sig upp ur soffan. Jag suckar tyst, jag vill ju ha Ogge bredvid mig.
"Ute" muttrar Felix kort och en hög suck hörs från någon.
"Vi hittade honom på nån öde plats tillsammans med Jacob, hade vi inte kommit så är jag inte så säker på att Jacob längre hade varit vid liv" säger Oscar och jag flämtar till.
Menade han precis att Felix.. Att han? Nej, Felix är inte sån. Han kan väl inte slå livet ur folk?
Jag reser mig upp från soffan och ställer mig två meter framför Felix. Han möter min blick. Han ser skamsen och ledsen ut.
"Du är helt jävla otrolig, vet du det?" Säger jag och stormar ut från hotellrummet innan han hinner svara. Jag går längs den långa korridoren men hinner inte långt fören en röst hörs bakom mig.
"Vanessa vänta, snälla låt mig förklara!" Det är Felix desperata röst som hörs bakom mig. Men jag ignorerar honom bara.
Hans springande steg kommer närmare mig och tillslut känns hans hand mot min arm.
"Snälla bara låt mig få prata, du behöver inte säga något jag vill bara att du ska veta" säger han och ställer sig framför mig vilket hindrar mig från att gå. Så jag stannar och lägger armarna i kors.
"Förlåt. Du är inte min än, jag vet det. Du får kyssa vem du vill. Jag borde inte ha reagerat så som jag gjorde. Jag borde ha låtit er vara för det är ditt val. Jag skäms över att jag slog honom då. Men jag vill att du ska veta hur ont det gör i mig att se dig med någon annan. Det här låter galet men jag tycker om dig så jävla mycket. Jag vill vara den killen som får kyssa dig så" han tar en kort paus och kollar ner i marken.
"Jag vet att det inte är någon bort förklaring men jag var full och när jag är det så kan jag inte kontrollera mig själv. Det bara blev så. Dessutom känner jag den killen och han är ett jävla vidrigt svin rent ut sagt. Ja, jag slog honom idag. Men han förtjänade det" säger han med en lugn och gullig röst. Ja, trots denna situation så kan jag inte undgå dom tankarna. Han är galet snygg också med det ruffsigt håret under kepsen.
"Ingen i hela världen förtjänar att bli slagen Felix, jag trodde du var bättre än så" säger jag och han fäster sina ögon i mina igen. Det är svårt att inte tappa kontrollen. Men det funkar.
"Du kanske inte tycker det men jag gör det. Han betedde sig som ett svin där och sa en del opassande saker. Visst, jag har svårt att kontrollera min ilska och jag kanske blev för mycket men han förtjänar det ändå"
Jag skakar på huvudet och ger han en sur blick. Jag kan seriöst inte bli kär i någon som tycker att folk förtjänar att bli slagna?
"Du är inte klok Felix. Om du tycker det så får du väl göra det. Men jag tänker då inte vara med dig" säger jag och ser hur hårt orden tar på honom. Jag vill be om förlåtelse. 'Men han förtjänar att få höra det'
"Du förstör inte" klagar han och jag spänner hela kroppen.
"Men hur ska jag kunna förstå när du aldrig berättar vad som egentligen händer?! Hur ska jag kunna förstå något? Antingen är du dum på riktigt eller så är du sjukt bra på att spela. Jag är trött på dig, du var då verkligen fel person att falla för" skriker jag och struntar i vilka som kan höra mig.
Jag är arg. Arg och ledsen, besviken. Eller hur ska man känna sig när killen man föll för visar sig vara en helt pantad människa som bara är allmänt korkad?
"Jag kan inte berätta, inte än" säger han och biter sig i underläppen. Jag vill nästan be honom att sluta då det ser väldigt attraktivt ut. Shit.
"Det är det jag menar. Du kan aldrig berätta saker för mig. Du håller saker hemligt och jag hatar det. Jag tycker, eller tyckte om dig. Jag vet inte. Du är inte den jag trodde. Fast det kanske var dumt av mig att från början tro att vi skulle bli något mer än vänner. Det var kanske vad jag hade hoppats på men det fu.."
Jag avbryts. Jag avbryts av ett par mjuka läppar mot mina som fångar upp mina ord. Jag avbryts av att väggen slår mjukt mot min rygg. Jag avbryts av en kropp som trycks hårt mot min.
Jag avbryts av Felix.
Han masserar sina läppar hårt mot mina och låter sina händer glida från mina revben ner till min midja, där han försiktigt smyger in med händerna innanför min tröja och masserar lätt min hud med fingertopparna. Hans läppar känns perfekta mot mina och får mig att bli knäsvag. Jag besvarar kyssen och lägger mina armar runt hans nacke.
"Jag ska göra allt Vanessa, allt för att ändra mig så att du kan bli min" viskar han innan våra läppar återförenas igen.