Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 1

"Vanessa nu får du seriöst skärpa dig! Förstår du inte vilket dåligt rykte du sprider om oss? Jag kommer bli mamman till den lilla tjejen som ligger runt med varenda kille hon ser och super sig full varenda helg! Du förstör bara, både för dig själv och för mig!" Skriker mamma och tog ett hårt grepp runt min handled när jag var påväg därifrån.

"Vad fan säger du? Jag har inte legat men en enda jävla kille? Jag är för i helvete oskuld! Jag skiter fullständigt i vilka rykten jag sprider, jag lever livet. Något du också borde prova kanske?" Fräser jag och rycker åt mig min arm.

Mammas ögon mörknar, dom mörknar så mycket att det blir obehagligt att kolla in i dom. Jag vrider bort blicken och sväljer hårt, detta kommer inte sluta bra.

"Ditt jävla beteende måste vi göra något åt. Usch. Du kan glömma alla fester hädan efter, din fritid försvinner för du kommer få utegångsförbud fram till sommaren. Du kan även boka av alla planer du har för sommaren för du ska åka upp till Stocholm och vara med Daff."

Jag kollar chockat på henne, hon kan inte mena allvar? Nej det här händer inte.

"Du skojar, eller hur?" Sa jag i hopp om att hon skulle skratta och ge mig ett svar som "ja men självklart" eller "Gud ja, aldrig att jag skulle plocka bort planerna för din sommar!"

Men hon sa inget av det. Istället höjer hon handen och pekar mot trappan som leder upp till min våning.

"Nej det gör jag verkligen inte, gå upp på ditt rum. NU!" Skriker hon.

Hade det inte varit för den hemska huvudvärken jag har så skulle jag stannat kvar och protesterat. Men istället vänder jag på klacken och går upp.

"Jag hatar dig!" Skriker jag och smäller igen dörren till mitt sovrum.

Direkt kastar jag mig i sängen och skriker ut all min ilska mot kudden så att det knappt skulle höras.

Igår var jag på fest, kom hem sent, eller jag kom hem imorse eftersom jag däckade på festen och självklart var mamma här när jag kom in stapplandes i huset, bakfull som tusan.
Tyvärr var det inte första gången det hände, så jag antar att mamma fick nog nu.

Utegångsförbud var väl inte så farligt eftersom vi båda vet att det inte skulle funka. Men att skicka upp mig till Daff? Bort från alla mina vänner här? Så kan hon bara inte göra. Daff, mammas bror, alltså min morbror, bor fem timmar härifrån, fem timmar ifrån Växsjö där jag bor. Det är liksom inte så att jag bara kan rymma därifrån och åka hem?

Jag sätter mig förtvivlat upp i sängen och rycker åt mig min telefon, skriver in ett sms till William.

"Kan du snälla komma nu?" Jag skickar iväg det och väntar ivrigt på ett svar.

William, eller Wille som jag kallar honom för, är som en bror för mig, bara att vi har helt olika föräldrar. Han är den brodern jag aldrig fick. Han är min bästavän och med honom har jag gjort nästan allt. Vi ställer upp för varandra i vått och torrt, dag som natt.

"Absolut, kommer nu!"

Fick jag som svar och jag suckar lättat, med nu menar han verkligen nu. För han bor bara huset mittemot mitt. Knappt 45 sekunders gå tid emellan.

Knappt en minut efter hörs ringklockan, en dörr som öppnas men smälla snabbt igen. Min telefon plingar till, sms från Wille.

"Din mamma släpper inte in mig.." Står det.

Vad är hennes problem? Jag hoppar ur sängen och skyndar mig ner för trappan.

"Jag fick utegångsförbud, eller hur? Det hindrar inte mina vänner från att komma hit?" Ryter jag när sista foten steg ner på golvet och mammas förvånade blick kollade upp på mig.