Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 6

Jag drar tröttsamt handen genom håret och sneglar på Felix som sitter snett mitt emot mig. Han är den enda som är vaken med mig nu, vilket kanske inte är så konstigt då han somnade tidigast av oss alla. Så han var till och med vaken när jag vaknade, vilket var runt 12.00.

I fyra timmar har jag alltså sovit.

Felix sitter med blicken i sin telefon och tuggar på sin macka som han bredde på. Ska jag vara ärlig så har jag det väldigt svårt för Felix, han är så himla självsäker. Självförtroende är verkligen på topp. Han verkar vara en sån kille som tror han får vem han vill, han är säkert en player också.

"Alltså Vanessa jag vet att jag är snygg men du behöver inte glo" säger Felix och kollar upp på mig.

Inte fören då märker jag att jag faktiskt sitter och glor på honom. Jag blänger på honom och vänder bort blicken.

"För det första glor jag inte och för det andra är du inte så jävla snygg som du tror" säger jag stöddigt.

Jag ser hur Felix drar ihop ögonbrynen.

"Det är inte du heller" försvarar han sig själv med.

Jag himlar med ögonen.

"Jag går iallafall inte runt och tror att jag är så jävla snygg hela tiden?" Säger jag och möter hans blick som är en aning irriterad.

"Nähä? Det gör ju knappast jag heller?"

"Ehm jo? Nyss sa du det och sättet du beter dig på visar ju att du tycker så" jag pillar ointresserat med nageln och hör hur Felix fnyser.

"Du vet ingenting" säger han och jag flinar.

"Jag vet mer än du tror gubben" egentligen vet jag inte så mycket, men att han är en stor egoist vet jag iallafall.

"Men du har ingen aning om vad jag tycker om mig själv" Felix låter nästan arg, det roar mig.

Jag älskar att reta upp människor som jag inte gillar. Jag lutar mig tillbaka och kollar på honom med höjda ögonbryn.

"Det märks ju ganska tydligt iallafall" säger jag. Felix tänker efter ett tag innan han öppnar munnen.

"Hur är du uppfostrad egentligen? Din attityd är väldigt äcklig. Din pappa måste vara väldigt dålig som har uppfostrat dig såhär" säger Felix.

Han bryr sig inte ett dugg om vad han säger. Men för mig är det som en, två, tre eller kanske hundra knivar körs in i mitt hjärta. Tårarna bränner i ögonlocken och jag blir helt stum. Hur kan han ha hjärta till att säga något sådant? En ensam tår trillar ner för min kind som snart får sällskap av flera. Felix överlägsna min förändras snabbt till en brydd min.

"Vanessa vad är det?" Frågar han, nästan så jag tror att han bryr sig om mig.

Jag reser mig snabbt upp ur soffan.

"Min pappa var underbar, bättre pappa får man leta efter." Säger jag snabbt och kort, vänder mig om och går med snabba och stora steg till min säng.

Jag kryper in, drar iför skynket och sätter mig högst upp i hörnet med bena nära min kropp och armarna runt dom.

Tårarna fortsätter att rinna. Det var längesen jag grät så här mycket, jag är inte tjejen som gråter egentligen. Men Felix lyckades verkligen med att få mig att gråta. Ärligt talat så är det längesen jag saknade pappa så här mycket.

•Ogges perspektiv•

Jag hoppar till av ett gupp och sätter mig hastigt upp vilket leder till att jag slår i huvudet i Felix säng ovanför mig. Precis ovanför pannan tar den hårda smällen.

"Ouch" mumlar jag och lägger handen över huvudet. Bara beröringen får det att ömma.

Felix skratt längst fram i bussen hörs och jag kollar dit.

"Sorry OG men det där såg väldigt roligt ut, din min" skrattar han och jag ler.

"Godmorgon på dig med Felix" säger jag och reser mig upp.

Jag går fram till sofforna och bordet där Felix sitter med ett brett leende.

Jag sätter mig mittemot honom och kollar ner på bordet, där Vanessas telefon ligger. Jag rynkar pannan, varför är den här?

"Är hon vaken?" Frågar jag och kollar upp på Felix.

Hans leende försvinner direkt och utbytts till en orolig min.

"Vadå?" Frågar jag.

"Hon är vaken, vi typ tjafsade och sen började hon gråta och gick till sin säng igen" säger han snabbt och skyldigt.

"Varför? Vad sa du?" Min röst mörknar en aning, hur kan han lyckas med att få henne gråtandes?

"Jag sa att hennes attityd är äcklig, att hennes pappa måste vara dålig som uppfostrat henne såhär" berättar han.

Mina ögon blir större, driver han?

"Felix din jävla idiot, hennes pappa är död och hon är underbar. Fan ta dig" säger jag och reser mig snabbt från soffan.

Felix ser rädd ut, om det är för min arga ton eller att han precis klankat ner på Vanessas döda pappa vet jag inte.

Jag går bort till sängarna och sätter mig på huk utanför Vanessas säng.

"Vanessa?" Frågar jag tyst och hon svarar med ett lätt mm.

"Det är bara jag, Ogge. Kan jag komma in?" Frågar jag igen, lika tyst och försiktigt.

Ännu ett mm mumlar hon.

Jag drar sakta upp det röda skynket och kryper smidigt in till hennes, ganska stora säng, här skulle man lätt få plats två stycken. Jag kollar upp på henne, där hon sitter i hörnet med röda ögon.

"Vännen.." Säger jag och drar snabbt igen skynket.

Jag kryper upp och sätter mig bredvid henne. Försiktig lägger jag min arm över hennes axlar och drar henne nära mig, så att huvudet vilar mot mitt bara bröst. Den andra armen lägger jag runt henne med och håller om henne hårt.

"Felix är en idiot" viskar jag.

"Det är bara så jobbigt att höra" säger hon med en svag röst.

Jag nickar. På sätt och vis förstår jag henne, det är liksom hennes pappa det handlar om.

Tänk själv att förlora sin pappa och sen höra hur någon sitter och klankar ner på honom. Det måste vara hemskt. Men tyvärr kan jag inte föreställa mig hur Vanessa känner, när jag bara blir ledsen av tanken.

"Och jag vet att jag är en dålig person men.."
"Sa han det?" Avbryter jag henne med en förvånad röst.

"Ja typ, men han är inte den första som jag fått höra det ifrån" att höra att hon själv fått höra att hon är en dålig person låter väldigt konstigt i mina öron. För med mig har hon varit underbar.

"Jag tror inte att du är en dålig person, eller jag vet det. Med mig har du ju varit helt underbar. Jag tror bara att dom måste lära känna dig bättre, speciellt Felix på ett snällare sätt än vad han gör nu" säger jag försiktigt.

Vi båda pratar väldigt lågt eftersom endast ett rött skynke av något slags tyg är det enda som skiljer oss emellan.

Dock tror jag att Omar och Oscar sover och Felix är väl inne i sin mobil som alltid, dessutom sitter han för långt bort för att kunna höra oss.

"Jag tycker om dig Ogge, du är inte som alla andra" jag ler av hennes ord.

"Jag tycker om dig med Vanessa, du har en fin personlighet"

Hon kollar upp på mig med ett leende och torkar sina tårar som finns kvar på kinderna.

"Om du vill så kan vi dra iväg och fika någonstans när bussen har stannat, bara du och jag, så kan vi prata ostört" säger jag och hon nickar.

Bakom Vanessas stora bruna ögon gömmer det sig många mörka hemligheter, det syns. Vad det är har jag ingen aning om men jag vill ta reda på det, jag vill hjälpa henne.