Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 19

Jag vrider och vänder på mig, till höger, till vänster. Inget känns skönt. Sängen som jag en gång sov så skönt i är nu så hård, så kall och så obekväm. Tankarna på Felix och hans läppar mot mina tar över allt för mycket.
Täcket är alldeles för tjockt och kudden för låg. Med en irriterad suck sätter jag mig upp och kollar runt. Killarna ser ut att sova som fyra stockar, Omar ligger till och med och snarkar.
"Problem att sova?"
Jag kollar förskräckt mot sängen som ligger höger om mig och lyckas se Oscars ögon i mörkret.
"Mm, allt känns så konstigt" säger jag och sätter ner båda fötterna på golvet, gnuggar mig i ögonen och kollar på när Oscar sätter sig upp han med.
"Ska vi gå någonstans? Så att vi kan prata utan att väcka dom andra?" Frågar han och jag nickar, vet inte om det syns så bra i mörkret men vi reser på oss och tassar ut ur hotellrummet. Jag har endast pappas stora T-shirt på mig och ett par trosor. Oscar är inte så mycket mer klädd än mig heller, han har bara ett bar basket shorts på sig med kalsonger under som syns då shortsen sitter långt ner. Oscars mage är inget att klaga på den heller.
"Vart ska vi gå?" Frågar jag och han rycker på axlarna.
Jag skrattar lågt och följer efter honom genom den långa korridoren.
Oscar är faktiskt den jag har fått minst ensam tid med, så det här passar ju bra fastän det är mitt i natten.
"Vi kan gå upp på taket" säger han och jag rynkar pannan.
"Är det inte kallt?" Frågar jag och han skrattar.
"Är det säkert," han drar åt sig en blå filt som ligger slängd över en soffa och flinar "men den här kanske skyddar lite mot kylan?" Han ler flörtigt mot mig och jag skrattar men en enkel nickning. Vi tar trapporna upp, vilket bara är två stycken eftersom vi bor så pass högt upp.
På våningen högst upp finns en smal stege som Oscar klättrar upp för och öppnar en lucka som får stjärnorna att synas och den svala vinden att möta våra kroppar som direkt knottras. Oscar klättrar igenom luckan och räcker ner handen när jag fått huvudet ovanför taket. Jag ler tacksamt och tar den. Han hjälper mig upp och när vi båda står på fötterna smäller han igen luckan och vi kollar oss runt.
Det är tomt. Väldigt tomt. Endast några bucklor uppåt som är utgångar finns. Längs kanterna är det en uppåt byggnad, som ett tjockt staket.
"Ska vi ba lägga oss mitt i eller?" Frågar Oscar och drar handen genom sitt rufsiga hår.
"Visst"
Vi går till mitten av taket, där sätter sig Oscar ner med filten över sig och håller upp den så att jag ska kunna sätta mig bredvid. Jag gör det, filten är väldigt liten så jag får sätta mig väldigt nära för att få plats under den. Mitt lår, höft och arm trycks mot Oscars likadana kroppsdelar.
Vi lägger oss på rygg och kollar upp på den stjärnklara himlen. Det är faktiskt ganska häftigt, när bara den svarta natthimlen syns med små stjärnor på och en stor måne. Alla lyser starkt, men vissa stjärnor lyser starkare än andra.
Regnet och molnen försvann direkt när vi kom hit efter att ha badat.
"Vad är din anledning till att inte kunna sova?" Frågar Oscar tyst.
Mina kinder hettas till, ska jag verkligen berätta för honom? Jag menar, han är Felix bästavän och kommer säkert berätta för honom och jag nämner hans namn. Men samtidigt vill jag bara ha någon att prata med om det här och Oscar kanske skulle vara en bra person när han känner Felix så pass bra?
"Om jag ska vara helt ärlig så tänker jag på Felix" säger jag lågt, Felix namn mumlar jag nästan fram.
"Har det hänt något?" Frågar han med en ton i rösten som får mig att veta att något dåligt har hänt, men det har det ju inte. Inte alls.
"På sätt och vis, dock inget dåligt" säger jag och känner hur han vänder på ansiktet mot mig då hans hår kittlar mot min hund. Jag fnissar lågt och fäster blicken på en stjärna som enligt mig lyser starkare än dom andra.
"Vadå?" Frågar han nyfiket och jag kan nästan höra på hans röst hur ett leende leker på hans läppar.
Jag skrattar lågt och stänger ögonen.
"Vi kanske kysstes" säger jag och suger in underläppen i munnen.
Ett 'oooh' hörs från Oscar och jag slår löst till honom på höften, vilket får han att också skratta.
"Men seriöst, jag har väntat på den här dagen länge. Både du och Felix gillar varandra så egentligen fattar jag inte varför det har dröjt så långe tills något hänt mellan er" säger han och jag ler.
"Varför är du så säker på att Felix tycker om mig på det sättet?" Frågar jag och pillar med kanten på min tröja.
"Men är du seriös eller? Det märks ju hur tydligt som helst? Tro mig Vanessa, Felix är fan kär i dig"
Mitt leende växer.
Killen jag tycker om, tycker om mig också.