Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 26

Mitt leende växer en aning och jag kliver upp ur sängen. Jag kastar snabbt på mig ett par andra kläder vilket blir ett par vita shorts i spets och ett svart linne. Jag struntar i smink och sätter upp håret i en hög hästsvans. Eftersom jag är ganska solbränd så trivs jag bättre utan smink och mina ögonbryn är ganska mörka och täta. Lika med mina ögonfransar, jag började inte använda smink fören i början på 9:an så mina fransar har fått växa ut på ett naturligt sätt så dom är ganska långa och mörka. Så till skillnad från alla andra har jag naturligt långa ögonfransar som är mörka och täta, det jobbiga är bara att det ibland kan ses som lösögonfransar från andra.
Okej ingen bryr väl sig om det.
På fötterna drar jag på mig ett par flipflops bara, Felix lär väl höra när jag kommer iallafall.
Jag går ut ur rummet efter att ha sprutat några sprut med parfymen på mig, den parfymen som jag vet att Felix älskare
Varför jag valde just den vet jag inte. För Felix borde jag fortfarande vara sur på, jag borde ta en äcklig parfym istället som får honom att ta avstånd från mig.
Denna gång väljer jag att ta hissen upp då nyvakna ben inte är något som klarar att gå i trappor.
På högsta våningen stannar den och jag kliver ur, går till höger längst ner i korridoren och klättrar återigen upp för stegen. Börjar bli vardag för mig nu.
Luckan går trögt att öppna men när jag väl får upp den överdrivet enkelt så ler jag stolt och kliver upp. Men när jag ser Felix stå där så försvinner mitt stolta leende.
"Trodde att jag var stark nu ju" säger jag och han skrattar innan han stänger igen luckan och går fram till mig.
"Du är stark, bara att jag är starkare" flinar han och kollar in i mina ögon. Som vanligt så blir jag alldeles knäsvag av dom där blåa ögonen som tindrar.
Jag slår bort min blick ifrån honom och lyckas få mina kinder att hettas till. Hans underbara skratt ekar i mina öron och han tar tag i min hand, går åt höger och börjar prata.
"Jag har fixat frukost åt oss" säger han och jag kollar upp på honom med ett leende.
Det är seriöst omöjligt att inte falla för denna kille.
"Vad gullig du är" säger jag och han ler utan att visa tänderna. Felix är nog charmtrollet själv.
Vi kommer fram till ett runt litet bord med två stolar på varsin sida om det. En beige duk ligger över bordet med en vas mitt på med röda rosor i. Runt den finns det massor av olika saker, bröd, ost, skinka, salami, brieost, skivad gurka, salladsblad, juice, små yoghurts, jordgubbar och Nutella.
"Har du fixat det här själv?" Frågar jag och han drar ut en stol åt mig, hur gulligt? Jag ler tacksamt och sätter mig ner.
"Nästan allt, Omar och Oscar hjälpte mig att bära upp saker bara" svarar han och sätter sig på den svarta stolen mittemot mig.
Mitt leende sitter kvar och även ett blygt leende smyger sig fram på Felix läppar.
Mina tankar om att vara sur på Felix är helt bortglömda. Just nu existerar bara den snälla, omtänksam och gulliga Felix. Inte den Felix som slår ner folk. Felix är helt enkelt bara Felix nu.
"Vad vill du ha?" Frågar han och nickar ner över bordet.
Jag kollar ner på bordet jag med. På något sätt är jag väldigt blyg just nu, något som jag aldrig är.
"Överraska mig" säger jag och lägger händerna för ögonen.
Han skrattar men jag hör ändå hur någon påse prasslar så han tar fram ett bröd.
"Du gillar allt här va? Så jag inte tar någon som du inte tycker om" frågar han.
"Japp jag gillar allt" säger jag glatt och vilar armbågarna på bordet, fortfarande med händerna för ögonen.
Jag får inget svar av Felix. Nu skulle jag bara vilja kika igenom fingrarna, så som man gjorde när man var mindre och särade pyttelite på fingrarna så att man såg det man inte fick se. Men jag gör det inte, eftersom det var jag själv som valde att inte kolla.
"Sådär" säger Felix efter kanske en minut.
Jag tar bort händerna och kollar först på Felix som redan ser på mig. Därefter vänder jag ner blicken till bordet och ser ett glas med en gul vätska i som jag antar är apelsinjuice eftersom det vad det eller äpplejucie att välja mellan. Bredvid ligger en mörk liten baguett med salladsblad, gurkor, salami och brieost som sticker ut.
"Det här är typ det godaste som finns" säger jag och lyfter upp baguetten.
Felix ler stort och är säkert jätte stolt över sitt val.
"Godare blir det när jag har gjort den" han blinkar med ena ögat mot mig och jag skrattar.
Det är nästan läskigt vilken effekt Felix har på mig. Han kan få mig till allt. Om det så var att jag skulle rida på en ko som simmar i vattnet till Afrika så skulle jag göra det, bara för att Felix var där. Igår grät jag pågrund av honom. I förr går var jag så jävla kär i honom. Idag är jag någonstans mitt emellan. Eller jag är nog mer kär än sur. Samtalet med Ogge igår och Felix beteende idag fick mig att ändra mina tankar.
Vi sitter länge och äter. Ja, vi äter hela tiden vi sitter här vilket är i två timmar.
"Vill du göra något idag?" Frågar han och jag tar en tugga av den sista jordgubben. Men innan jag hinner äta upp hela så tar Felix den ur mina händer och äter själv upp den.
"Ahme, ville ju ha den" skrattar jag och han flinar. "Men menar du att hitta på något bara vi två eller alla?"
Han vickar på ögonbrynen och reser sig upp.
"Jag hade tänkt bara vi två meeeen om du vill ha med de andra så får du väl det" säger han och sträcker fram sin hand som jag tar och reser mig upp.
När han börjar gå därifrån så kollar jag bak på bordet och rynkar pannan.
"Borde vi inte plocka undan?" Frågar jag.
Han vänder sig emot mig och skakar på huvudet.
"Vi är på ett hotell, som borde ju kolla taket ibland också" säger han och ställer sig framför mig, tar tag i min andra hand så att han håller i båda.
"Får vi ens vara här?"
Felix skrattar.
"Nej, det står ju en stor skylt att det är förbjudet att vistas här, men dom får skylla sig själv när dom inte låser takluckan" säger han. Denna Felix gillar jag.
Jag skrattar och gömmer mitt huvud mot hans bröst. Han lägger sina armar om mig istället och håller om mig hårt. Jag gör detsamma och drar in Felix doft. Den underbara Felix doften.
"Jag tycker om dig Vanessa, väldigt mycket" säger han och mitt leende växer i samband med dom orden. Jag stänger ögonen och flyttar mig närmare.
"Jag tycker faktiskt om dig med, väldigt mycket" svarar jag och kan nästan se framför mig hur han ler.