Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 74

"Hon fick välja mellan dig, Ogge eller sig själv. Hon valde sig själv"

Ännu ett sms rullar in från Johnny som jag nu konstaterat att det är efter en snabb sökning på Eniro.

Frustrerat drar jag handen genom håret och ringer Omar för säkert tjugonde gången. På två minuter. Men precis som alla andra gånger svarar han inte. Så jag antar att det här måste bli något som jag får sköta själv. Vilket kommer bli svårt. Ännu ett sms rullar in, från numret som nu ligger i mina kontakter och är döpt till "idiot".

"Vet du vad Felix? Du får en timme på dig att hitta oss. Kommer du inte så lovar jag att du kommer inte finnas i hennes värld längre. Ert förhållande blir ett minne blott. En timme Felix, tiden tickar"

Jag sväljer hårt och torkar bort tårarna innan jag rycker åt mig Vanessas moppehjälm och springer ut. Jag har hunnit hem till Vanessa för att hämta saker som skulle behövas, som pistol. Det är väl det enda som behövs egentligen.

Snabbt hoppar jag på moppen och kör iväg, mot det enda stället jag kan tänka mig att dom befinner sig på just nu. Johnny må vara smart, men ärligt så är jag snäppet smartare. Jag hoppas att mina tankar är rätt, dom måste vara rätt. Annars är allt försent.

•Vanessas perspektiv•

Jag söker efter Willes ögonkontakt igen men han vägrar att kolla på mig. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag vet inte om jag vill att Wille ska krama om mig nu eller om jag vill slå honom.

Jag litade på honom, jag trodde att han skulle stå upp för mig och hjälpa mig ur sånna här situationer. Men nu sitter han här, i samma källare som mig och skiter totalt i mig. Tydligen så betyder dom här tre killarna i hans gång mer för honom än vad jag gör. Jag kanske är någon som han bara har experimenterat med. För att gå veta hur länge man kan ljuga för någon.

"En kvart kvar" skrattar Johnny och snurrar med kniven som ligger på bordet framför honom.

Jag sitter mot väggen, med både armar och ben bundna. Att rymma är omöjligt med dessa fyra killar i samma rum som mig.

"Så Vanessa, säg mig. Är Felix bra i sängen?" Flinar Johnny och kollar upp på mig.

"Vill du ligga med honom eller?" Frågar jag kaxigt tillbaka.

Han skrattar igen och stannar tvärt kniven som snurrar runt och blänker av lampan i taket som ger det mörka rummet ett väldigt gult ljus. Hela källaren är hemsk. Fyra väggar av sten, sten golv och tak. Mot en vägg står ett bord med fyra stolar runt. I ett hörn sitter jag och i hörnet snett över rummet står ett skåp som är stängt. Inget mer finns här. Jag skulle kunna lämnas här, ensam och dö.

"Var inte så kaxig lilla gumman, jag vill bara veta om du går miste om något" skrattar han och jag himlar med ögonen.

"Ja för det är väl antagligen det första jag tänker på, hur mycket jag saknar att ha sex med Felix. Allt handlar inte om sex" säger jag och lutar bak huvudet mot väggen.

Johnny reser sig snabbt upp från stolen och går två steg mot mig, men stoppas av en hand som tar tag i hans handled. Det är Wille som stoppar honom.

"Felix är inte här än, du skulle inte röra henne före tiden gått ut" säger han med blicken i bordet.

Jag har lust att kasta ur mig något som "varför bryr du dig" eller "du skulle väl inte ha något emot om jag dog nu" men jag håller tyst. För Johnny sätter sig ner igen och snurrar med kniven.

Jag kollar försiktigt på Jacob, killen som jag en gång gett all frihet till av min kropp. Han som jag en gång kysste. Han må vara snygg, sjukt snygg faktiskt, men han är en vidrig person.

Den tredje killen har inte sagt så mycket. Men hans hår är orange och fräknar pryder hans ansikte. Även han är snygg.

"Två minuter, ser ut som att du får ta ditt straff Vanessa" flinar Johnny och jag sväljer hårt.

Vad mitt straff är vet jag inte. Men att döda mig finns inte hans hjärna, han skulle ha gjort det med Felix eller Ogge om jag valde någon av dom. Men han vet tydligen att något annat tar hårdare på Felix, så det är antagligen det Johnny kommer göra på mig.

"En minut" Johnny reser sig upp och går fram till skåpet som är stängt. Jag vågar inte kolla dit, jag vågar inte se vad han gör. Jag vill inte veta.

Ögonen kniper jag hårt igen och låter tårarna rinna. Även fast detta är bättre än att låta Felix eller Ogge dö så hade jag önskat att det inte var jag som satt här, men inte heller att någon av dom två satt här. Helst av allt vill jag bara sitta hemma med Felix, i hans famn och känna hans hjärta slå mot min rygg, hans pussar på mitt huvud och hans trygga armar runt mig. Eller sitta med Ogge hos Sara och se hur han alltid skämmer ut sig. Jag vill bara ha det bra och må bra nu. Jag vill inte sitta här och inte ha en aning om vad som ska hända härnäst. Tänk så får jag aldrig träffa mamma igen? Eller Felix? Ogge, Omar och Oscar? Alla mina vänner här i Växjö. Om så är fallet, så hade jag önskat att få säga hejdå.

"Tre, två, e-"

Johnny avbryts av ett pistolskott. Med ett ryck kollar jag dit och ser hur glassplitter från, vad jag antar var ett glas, möter golvet tillsammans med en blå vätska som befann sig i. Johnny kollar chockat mot dörren som stått öppet hela tiden. De andra killarna vänder också sina huvuden mot dörren, vilket jag också gör men eftersom jag sitter i hörnet vid väggen som dörren sitter vid så ser jag inget.

"Precis i tid, en sekund till och det hade varit kört"

-

den här är snart slut oj