Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 16

•Felix perspektiv•

Jag bläddrar ointresserat igenom flödet på instagram, alla bilder är lika tråkiga, alltså på folk som ligger i solen, den klassiska bikini bilden som är knäppt från brösten typ som visar magen och neråt. Men en bild får mig att stanna till, den får mitt hjärta att slå ett extra slag och mina mungipor att glida uppåt. Vanessa. Bilden är upplagd för 5 timmar sen. På fotot finns Vanessa, ståendes på en klippa med solglasögon på huvudet och ett stort leende på läpparna, det ser ut som om hon skrattar. Det är en sån där bild som är tagen utan att hon då visste om det. Det syns. Men god damn så vacker hon är. Under bilden finns en text, "and suddenly, all the love songs were about you" mitt leende minskas en aning. Självklart gillar hon någon. Det finns någon för henne som får hennes hjärta att slå extra, precis som mitt gör för henne. Men den någon är inte jag.
Jag kan erkänna, jag har fallit för henne alldeles för snabbt. Det har jag verkligen. Men jag kan inte år för det. Hon är bara.. Hon är bara en sån Vanessa. Hon är någon speciell. Hennes attityd, som jag många gånger har tröttnat på egentligen eftersom hon är väldigt kaxig av sig, men samtidigt får den mig att dras till henne ännu mer.
Hela hon är så vacker, det leendet, dom ögonen, dom fina dragen i hennes ansikte, dom formerna som hennes kropp har, hennes hår som hon ofta får dra bort från ansiktet. Allt med henne är vackert.

"Hallå jorden anropar Felix Sandman?"
En hand viftar framför mitt ansikte och jag kollar upp på Omar som sitter framför mig.

"Finally. Vet du om att du har suttit i fem minuter och stirrat på den bilden med ett töntigt stort leende på läpparna?" Flinar han och jag kollar generat ner i min telefon igen.

Bilden på Vanessa finns fortfarande kvar.

Jag bläddrar snabbt vidare och hoppas på att inte få några fler kommentarer om det här.
Men vad tror jag egentligen, att Omar Rudberg skulle hålla tyst om det? Självklart inte.

"Är du kär i henne eller?" Frågar han, rakt på sak.

Det är så typiskt Omar att alltid gå rakt på sak. Visst kan det vara bra ibland, men vissa gånger blir det bara fel.

"Va?" Frågar jag och kollar upp på honom.

Jag hörde precis vad han sa, men jag behöver tanketid.

"Du hörde mig Fellan, är du kär i henne?"

Är jag det? Nej. Kär är inte rätt ord. Kär är ett starkt ord med många starka känslor. Kär är mer än något jag känner för Vanessa. Men kär är kanske något jag kommer att bli. Är det så? Att jag - Felix Sandman, killen i det kända pojkbandet - håller på att bli kär? Kär i någon han aldrig kommer att få? För hon gillar någon annan. För hon gillar inte mig.

"Nej" svarar jag, kort och tyst.

Jag är INTE kär.

Jag vill inte bli det heller.

"Det verkar som så" muttrar Omar och jag kollar upp på honom.

Idag har han struntat i att gjort något åt håret. Så det kolsvarta ruffset på hans huvud är lockigt och spretigt. Dock ser han ganska bra ut i det.

"Jag är inte kär Omar. Det har gått alldeles för kort tid för att kunna bilda så många känslor" säger jag säkert, för det stämmer.

"Men du tycker om henne, eller hur? Mer än en vän?"

Jag suckar. Jag vet ju knappt själv. Men mina tankar och känslor, min hjärna och mitt hjärta, lutar nog åt det hållet, ja.

"Jag tror det" mumlar jag tyst, i hopp om att han inte hör. För vet Omar så vet hela världen eftersom den killen aldrig kan hålla tyst.