Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 20 - Del 2

•Vanessas perspektiv•
"Äääär duuuuu fääääärdiiiiiig snaaaart Naaaaasseeeeee" säger Ogge uttråkat med en töntig röst och jag skrattar, drar ett drag med mascara borsten över ögonfransarna och vänder mig mot Ogge.
"Nu" ler jag och han kollar upp på mig med ett gillande leende.
"Snygg" säger han och kollar på hela mig.
Eftersom jag inte är tjejen som när klänningar så har jag på mig ett par vita höga shorts och en turkos topp, som solkatt visar magen också. Färgerna får mig att se extra solbränd ut vilket jag gillar.
"Tack, tyvärr kan jag inte säga detsamma" svarar jag och drar på smilbanden i ett busigt leende.
Han bär en snygg T-shirt med jeansshorts till och håret väl fixat. Ja, det jag sa var en lögn, Ogge är galet snygg.
Han putar med underläppen och går fram till mig.
"Du vet vad som händer om du inte tar tillbaka det där" säger han med ett ondskefullt leende.
Jag hoppar ifrån honom och sträcker fram armarna för att ta tag i hans handleder i ett försök att hindra honom från att kittla mig. Men som vanligt är han starkare än mig och lyckas ändå sätta händerna i midjan på mig. Jag skrattar högt och försöker få bort honom.
"Okeeeej, Og..ge du är g,galet snygg!" Skrattar jag fram och han slutar direkt.
"Säg det och mena det" säger han och kollar in i mina ögon. Hans händer vilar fortfarande på min mage och mina händer på hans handleder.
"Du ÄR snygg Pogge" säger jag seriöst och försöker verkligen visa att jag menar det, för jag vill inte bli kittlad mer.
Han ler och släpper mig.
"Killarna väntar nog där nere nu, och med det menar jag nere i lobbyn och inte på det sättet du tänker på" säger han med en peddo blick mot mig innan han vänder sig och går mot dörren. Enligt Ogge så misstolkar jag tydligen allt men jag tror mer att det är han som gör det eftersom han påpekar allt på detta sätt.
"Men tönt" säger jag och går ikapp honom.
På mina fötter sitter ett par svarta Vans eftersom Ogge tvingade på mig dom istället för Converse. Han satt nog i en halvtimme och övertalade mig till det. Men till min lycka så skulle han slava mig i två dagar framåt från och med imorgon.
"Och ikväll får du hålla tassarna borta från Felix eller så är ni väldigt noga med att använda skydd för jag vill inte ha några bebisar här, det räcker redan med dig och Felix här. Tänk två till miniatyrer av er, oh my gooood det skulle jag aldrig klara av så ni måste skydda er!" Säger han när vi står i hissen och jag skrattar åt honom. Ogge må vara den bästa människan i hela världen, finns nog ingen härligare människa än han.
"Men lägg aaaaav. Du vet att jag inte skulle göra något sådant nu, speciellt inte första gången på en fest. Dessutom kanske inte du borde säga något som blir upphetsad av att bara kolla på en kvinna som är äldre än dig?" Säger jag och precis när jag sagt sista ordet öppnas dörrarna vilket var en himla tur då Ogge går emot mig för säkert ännu en "attack kittling" som han kallar det för. Jag kastar mig ut och springer fram till de tre andra killarna och kastar mig bakom Felix. Förvirrat vänder han sig mot mig och förstör då skyddet jag tog bakom honom.
"Men neeej Felix du måste stå vänd mot Ogge han kommer attackera mig annars!" Säger jag högt och vänder om Felix.
Jag ser hur Ogge kommer närmare men stannar lyckligtvis framför Felix.
"Kan du hälsa din flickvän att hon får passa sig noga annars blir det inte roligt för henne" säger Ogge och mina kinder hettar till när han säger 'din flickvän'. Jag är inte Felix flickvän. Eller? Nej? Vi har väl aldrig pratat om det. Tänk om Felix har sagt det till dom andra? Han kanske tror att vi är något. Inte för att jag skulle klaga på det men jag vet ändå inte om jag vill än.
"Vadå flickvän? Vi är väl bara kompisar?" Säger Felix förvånat.
Killarna skrattar retsamt, något som jag verkligen inte gör. Hans ord gör på ett konstigt sätt ont i mig.
Bara kompisar.
Bara kompisar.
Det kanske är så Felix känner. Han kanske inte alls har känslor för mig? Jag och killarna kanske har fått fel signaler. Men han kysste ju mig, betydde det ingeting för honom? Jag kanske bara är ännu en tjej som han håller på med. Han kanske såg sin chans att utnyttja mig när jag föll så snabbt för honom.
Jag kanske inte är någon för Felix?
"Ska vi gå då?" Frågar jag och tränger mig förbi dom med en obekväm smärta i magen.
Varför känner jag ens såhär? Jag borde inte ha känslor för Felix. Jag borde verkligen ha fattat det här från början, för varför skulle han få känslor för någon som mig?
"Vanessa vänta" någon drar tag i min arm.
Jag vänder mig om, rädd för att det ska vara Felix som står där. Men det är Ogge.
"Vad är det?" Frågar han och drar med tummen över min arm.
"Inget" säger jag och kollar ner i marken.
"Jo, det märker jag ju, blev det fel med det Felix sa?" Frågar han och jag suckar. Det är nästan läskigt hur bra Ogge känner mig.
Jag svarar inte, jag kollar inte ens på honom men ändå vet han att mitt svar är ja.
"Vanessa, lyssna på mig noga nu" säger han och lägger sin hand under min haka så att jag tvingas möta hans ögon.
"Jag vet att du har känslor för Felix och jag lovar att han har det för dig också. Jag känner Felix och så som han är med dig är han inte med någon annan. Du ska bara veta hur mycket han pratar om dig när du inte är med, eller sätter han kollar på dig när du inte ser. Du skulle ha sätt hans röda kinder när jag sa din flickvän till honom. Tro mig, han tycker om dig på det sättet som du tycker om honom på" säger han, stensäker på sina ord.
Jag ler svagt och ger honom en kram.
Jag vet inte ens vad jag ska tro. Men jag antar att Ogge har rätt, för han känner väl Felix väl.
"Men guuuurl, nu får du peppa up dig för nu ska vi festaaaaa!" Säger han högt efter kramen och sträcker upp händerna i luften. Jag skrattar och nickar.
Bakom honom kommer de andra tre och sluter upp vid våran sida. Min blick hamnar direkt på Felix som ler svagt mot mig och jag besvarar snabbt leendet. Det är ändå något som tindrar i hans ögon nu, något som jag inte ofta ser.
"Nu går vi!" Säger Oscar och tar täten med Omar bredvid sig.
Ogge klappar mig lätt på axeln innan han går upp bredvid Oscars sida och jag och Felix lämnas ensamma bakom dom, som vanligt alltså. Jag är helt säker på att dom gör det med flit. Ända sen kvällen med i Liseberg har de fått oss två att alltid hamna bredvid varandra eller lämnats oss ensamma. Som om de försöker para ihop oss.
"Hur mår du?" Frågar Felix vänligt med en otroligt mjuk röst.
"Bara bra, du då?" Frågar jag och kollar upp på hans tindrande blåa ögon.
"Just nu mår jag jättebra" ler han och flätar samman våra fingrar.
Jag ler och kollar ner på våra händer. Att ha Felix hand i min känns så rätt.
I endast tio minuter hinner vi gå innan hög musik hörs från ett vitt hus. Klockan är tio och det är galet mycket folk. Redan nu får jag en känsla av att denna kväll kommer bli galen.
•Felix perspektiv•
Jag rätar till kepsen och flyttar mig med vingliga steg fram till bordet. Några timmar har gått tror jag, klockan har jag ingen aning om vad den är. Jag tar en flaska med något i, inte den heller vet jag vad den innehåller men jag tar en klunk och grimaserar av smaken. Det är mycket möjligt att jag har fått i mig för mycket alkohol, men jag antar att det inte blir några fler fester på ett tag så varför inte köra fullt ut nu?
Den höga musiken dunkar i mina öron och känns verkligen i hela kroppen. Oscar har rätt, denna fest är fet.
Värmen får mig att bli galen så jag vinglar mot altanen. På vägen dit ser jag hur Oscar står tryckt mot någon snygg tjej och ger henne lätta kyssar i nacken. Jag skrattar, han kommer då få till det ikväll.
Väl ute på altanen andas jag in den klara doften och kollar på de få människorna som står här. Två tjejer står med en varsin cigg i munnen till högre och jag väljer att gå fram till dom. Killen och tjejen som står tryckt mot väggen och hånglar upp varandra ser ju inte så motbjudande ut att gå till.
"Kan jag få en?" Sluddrar jag fram och pekar på cigarett paketet som den blonda tjejen håller i. De båda kollar förtjust på mig.
"Aldrig trodde jag att Felix Sandman skulle röka, men sure" säger hon och räcker fram paketet till mig. Snabbt men osmidigt plockar jag fram en cigg och tänder på den.
"Då känner ni antagligen inte mig" svarar jag och sätter ciggen mellan läpparna. En lugnande känsla sprids inom mig och jag blåser ut röken efter att ha dragit in den.
"Grym fest huh?" Säger jag, bara för att få upp en konversation.
"Mm, Krilles fester är alltid grymma" säger brunetten.
De båda är snygga, men långt ifrån så snygga som Vanessa är.
Vart är Vanessa egentligen? Jag har inte sätt henne på länge, hon sa att hon skulle hämta något att dricka men sen kom hon inte tillbaka.
"Oscar sa det och han hade rätt" svarar jag.
Ett fnitter som jag väl känner igen får mig att vända mig om. Något som känns som ett slag i magen som blandas med en ilska bildas när jag ser synen jag inte hoppats på att se. Samtidigt som ilskan stiger gör mitt hjärta ondare. För där står Vanessa, med en kille som just nu kysser henne längs halsen. Hans händer är placerade på hennes rumpa och kroppen trycker han så hårt mot henne så att ser ut som om hon ska gå sönder. Han kysser henne på läpparna och hon lägger sina armar runt hans nacke. Fan för den killen. Vanessa är min.
Jag slänger ner ciggen på marken, trampar på den och stegar iväg med arga steg mot Vanessa och den okända killen. Han ligger väldigt illa till.
"Eyy vad fan gör du?" Ryter jag och tar tag i hans tröja.
Snabbt sliter jag bort hon och puttar iväg han. Vanessa kollar chockat på mig men jag vägrar kolla på henne.
Jag vänder blicken mot killen hon var med som ser helt borta ut.
"Den här tjejen är min och du ger fan i henne, fattar du det?!" Säger jag argt och går emot honom.
"Felix lägg av" säger Vanessa bakom mig och tar tag i min arm, jag rycker snabbt bort och puttar bak henne.
"Håll tyst" mumlar jag.
"Hon verkar ju knappast vara din när hon frivilligt är med mig?" Säger killen som är otroligt ful. Vad ser ens Vanessa i honom?
"Men äru dum eller? Håll bara käften, Vanessa vill inte alls vara med dig" säger jag och spänner knytnävarna.
Tårarna hotar att rinna över men jag kämpar för att hålla dom tillbaka, blinkar tusen gånger om sväljer mitt saliv som samlas i munnen.
"Det var ju precis det hon var och hon gillade ju det?"
"Det gjorde hon inte alls!" Skriker jag och höjer knytnäven.
Innan jag ens hinner tänka så ligger killen på marken med handen för kinden och mina knogar värker. Chockat växlar jag med blicken mellan killen och min hand. Jag har aldrig slagit någon bara sådär förut och inte framför någon oskyldig.
"Felix din idiot, vad håller du på med?!" Vanessa skriker bakom mig och dyker ner bredvid killen som jag inte vet vad heter, inte vill jag veta heller.
Jag torkar tåren som rinner ner för min kind och kollar på Vanessa som lugnt hjälper han upp på benen.
"Låt honom vara, han klarar sig" säger jag surt men får bara en surare blick tillbaka som tillhör tjejen som jag tycker så galet mycket om.
Jag står kvar och kollar på hur hon hjälper killen bort till en bänk. Han sätter sig ner och pratar med Vanessa ett tag innan hon vinkar dit sig de två tjejerna som jag stod med. Hon byter några ord med dom och vänder sig om, går med små steg mot mig.
"Vad fan håller du på med?! Du kan ju inte bara komma och slå en oskyldig människa?" Säger hon argt.
Oskyldig? Han är väl knappast oskyldig? Han kysste ju MIN Vanessa? Eller hon är ju egentligen inte min..
Jag gjorde fel.
"H-han kysste ju dig. Det kan han väl inte göra nu när du är.." Jag avbryter mig själv.
Vad fan har jag gjort?
"Vad är jag? Vad ÄR jag Felix? Din flickvän? Knappast. Jag är inte din. Jag får kyssa precis vem jag vill. Dessutom var vi ju bara vänner, det var ju så du sa, eller hur?" Säger hon och slänger med armarna i luften.
Jag sväljer hårt och suger in mina läppar i munnen.
"Du förstår inte.. Du är inte min, det vet jag. Du borde få kyssa vem fan du vill. Men jag klarar inte av att se det. Jag, jag är" ännu en gång avbryter jag mig själv.
Varför kan jag inte bara säga det? Varför kan jag inte bara säga precis som det är? Varför kan hon inte bara förstå ändå?
"Vanessa jag är fucking kär i dig, förstår du inte det?"