Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 24

Jag vet inte hur länge jag sitter på taket, om det är en timme eller tio minuter, några sekunder eller flera minuter. Jag har ingen aning.
Men det är lika mörkt som när jag kom upp. Stjärnorna tindrar inte, månen syns inte och här uppe finns inga lysen heller. Det är nästintill kol svart.
Jag behöver Wille här, nu. Men nej, han befinner sig timmar ifrån mig.
Jag rycker till av ert gnistrande ljud och kollar upp från mina knän. En gestalt med keps och en hoodie syns framför mig som klättrar ut ur en öppning. Vad jag minns så var det bara Ogge som var klädd så innan jag gick iväg, så jag hoppas att det är han nu. Han kliver ut och stänger igen. Med långsamma steg går han emot mig och stilen avslöjar att det är Ogge. Tack och lov för det.
Han sjunker ner bredvid mig och förblir tyst. Vi bara sitter så i flera minuter, tittar rakt fram och är knäpp tysta, ingen kroppskontakt.
"Kommer det lösa sig med Daff?" Frågar jag osäkert, skulle det inte lösa sig med honom så skulle det väl vara kört för killarna ett tag?
Han kollar upp på mig, in i mina ögon och nickar.
"Han brukar inte vara arg så länge så jag är ganska säker på att han kommer släppa det om ett tag" säger han.
Jag nickar som ett okej.
Jag vill fråga tusen frågor nu, om Felix. Men jag vill inte bry mig om honom. Jag vill inte verka desperat.
"Det där som vi.. Som vi håller på med, d-det är ingen bra grej" börjar han osäkert och stammar lite nervöst.
Jag lyfter blicken från mina fötter och kollar på honom. Han biter sig nervöst i läppen men kollar inte mot mig.
"Jag snackade med killarna nu och vi bestämde oss för att låta dig få veta. Eller det var Felix som övertalade oss att få låta dig veta. Men vi alla tycker att det var bäst att jag pratar med dig"
Jag håller kvar min blick på honom men han vägrar att möta den. Istället flackar han runt med sin blick och det känns som att hans ögon ska hoppa åt både höger och vänster, upp och ner eller rakt fram.
"Men jag vill att du ska veta, att vi är fortfarande vi. Vi är fortfarande dom här fyra galna killarna som älskar livet. Vi kommer inte förändras när du får veta det här, det kommer bara vara ännu en sak som du får veta om oss" säger han och jag ler svagt.
Jag vill helst bara be honom berätta vad tusan det är. Men jag gillar ändå att han förklarar så mycket.
"Vi fyra, eller det är egentligen bara jag, Felix och Oscar men eftersom Omar är med oss så himla mycket så har han också dragits in i det. Men vi är iallafall ett gäng typ, alltså inte The Fooo gänget utan ett annat. Men vi har hamnat i trubbel med några andra gäng och de kräver massa saker av oss bara för att vi är The Fooo och har mycket som inte de har. Sen gör de allt för att ta ifrån oss saker som vi älskar. Vi behöver försvara oss väldigt ofta därför är vi väl bra på att slåss. Jacob, killen från igår, han är en av dom som är med i ett annat gäng och han märker att du och Felix har någonting på gång så han kommer antagligen försöka få dig att falla för honom istället för Felix. Och Felix slog honom igår för att han blev arg av att han höll på med dig. Dock visste han inte att det var Jacob då för Felix var alldeles för full. Men han märkte det idag och blev därför ännu argare av att han höll på med dig igår, jag vet inte om du blir ledsen över det här men Jacob känner inget för dig. Han ville som sagt bara få Felix avundsjuk, eftersom Felix vill ha dig. Så det är det allt handlar om. Den dagen jag gjorde illa näsan, jag hade inte alla ramlat. Jag blev slagen då" berättar Ogge.
Jag vänder bort blicken när han kollar mot mig.
Helt plötsligt får jag dåligt samvete av kyssen med Jacob, samtidigt som jag blir förbannad. Dåligt samvete över att Felix såg det, över att jag faktiskt gillade det då. Jag gillade Jacobs läppar mot mina. Nu hatar jag det. Bara tanken äcklar mig. Att han utnyttjade mig för att göra Felix avundsjuk. Mest har jag dåligt samvete över att jag är sur på Felix för att han gjorde som han gjorde. Jag förestår honom. Även fast det aldrig är rätt att slå någon så förstår jag honom. Men det gör mig fortfarande rädd, att Felix kan slå ner folk.
"Skulle Felix kunna göra något dumt mot mig, skada mig på det sätet som han skadade Jacob?" Frågar jag och kollar upp på Ogge igen. Hans ögon spärras upp och jag får en känsla av att han tycker jag är dum i huvudet.
"Hur arg, besviken eller sårad han än skulle bli så skulle han aldrig, aldrig, ALDRIG skada dig Vanessa. Usch, du får inte tro något sånt"
Jag skrattar lågt, inte för att det är något komiskt han sa utan över hur upprörd han blev av det.
"Jag tror dig. Men jag är fortfarande rädd"
Jag har aldrig någonsin erkänt att jag har varit rädd, jag gör inte det. Jag är Vanessa och jag är ingen mes. Jag är stark, jag har attityd och jag är jag.
"Jag förstår det" säger han och lägger sin arm över mina axlar och drar mig intill sig så att mitt huvud hamnar mot hans bröst.
"Jag är fortfarande sur på Felix över att han gillar dig så galet mycket men inte vågar erkänna det och att han är så klumpig och pratar om dig som en vän bara, precis som om han alls inte gillar dig på det sättet, när du är med. Men Felix är ändå en bra kille och om du väljer att förlåta honom så gör du rätt"
Jag ler. Jag ler stort.
Jag älskar Ogge. Att ha honom som vän är nog det finaste man kan få. Oscar Molander är helt galet bra.
"Jag är glad att jag har dig här" säger jag och känner hans läppar mot mitt huvud.
"Och jag är glad att jag har dig här"