Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 47

•Vanessas perspektiv•

"Nej det är han inte" säger jag och reser mig upp från bänken.

Felix talar inte sanning. Wille har aldrig berättat något sånt för mig och vi berättar allt för varandra.

"Jo, han är tyvärr det" säger Felix lugnt och försiktigt.

Hur kan han ens vara lugn? Hur kan han ens sitta där och ljuga, för mig?

"Du ljuger, du ljuger så jävla hårt!" säger jag högt och upprört.

Handen drar jag genom håret och vänder mig snabbt mot Felix. Han sitter kvar på bänken och kollar på mig med en tom blick.

"Jag skulle aldrig ljuga för dig" säger han, mer som en viskning. Han låter så svag i rösten.

Jag skakar på huvudet.

"Jo. Varför skulle Wille göra något sånt? Wille är min bästavän, han skulle aldrig hålla något hemligt för mig, inget sånt. Han skulle aldrig kunna ta mig ifrån dig. Han, han, ha-" min röst bryts och tårar börjar leta sig ur mina ögon.

"Han kan väl inte hålla det hemligt för mig?" Säger jag svagt och kollar på Felix som reser sig upp från bänken.

Grenar som knäcks under hans fötter hörs när han går mot mig. Han drar in mig i sin famn och håller mig hårt, nära och tryggt. Här är jag trygg.

Felix säger inget. Han bara står där med mig i sin famn och håller mig nära, hårt men inte så att det gör ont. Liksom sådär perfekt. Som bara Felix kan. Med ansiktet ner gosat mot min nacke och sin vänstra arm runt mina axlar, den andra runt min rygg. Mitt huvud ligger mot hans bröst och mina armar hänger löst vid sidan av min kropp.

Svaga röster och skratt hörs ifrån stranden. Annars är den här platsen väldigt ensam. Tråkig och ensam. Omgivningen är mörk och trist. Träden ser helt döda ut då inte ett löv hänger på grenarna och den bruna färgen som dom borde ha är nu grå. Stenarna och mossan är grå. Bänken vi satt på är i en rosslig brun och trist färg. Den ser nästan som om den ska falla ihop vilken sekund som helst. Precis som platsen gör, den ser ut att rasa samman närsomhelst. Den ger mig ingen bra känsla. Man blir ledsen av att vara här, det är obehagligt och håret på mina armar reser sig till och med.

Ungefär som den här platsen ser ut känner jag mig. Grå, trist och sårad. Aldrig trodde jag att Wille skulle hålla något sånt här hemligt för mig. Jag trodde verkligen att vi var bästavänner, att vi berättade allt för varandra. Jag har berättat allt för honom. Han vet verkligen allt om mig. Alla mina mörkaste hemligheter vet han om. Ingen vet så mycket om mig som han gör. Nu ångrar jag allt. Allt jag har berättat för honom. Jag ångrar så grovt att jag har litat på honom. Att jag har låtit honom kommit nära mig. Jag hatar honom. Han skulle kunnat blivit skadad, han skulle kunna sitta där på sjukhuset en dag och vara så oroligt skadad. Då skulle jag komma där, som en idiot och inte fatta någonting. Jag hoppas att han skulle ha förklarat för mig då. Men det tror jag inte att han skulle. Kanske skulle han dra ännu en lögn och säga att han bara ramlat.

För det har han ju alltid gjort. Dom gångerna han kommit hem med en sprucken läpp, en blåtira, en bruten arm eller ett jack över sitt bröst. Alla dom gångerna har han skyllt på att han ramlat med skateboarden, eller sprungit ihop med en motståndare på fotbollsmatchen, eller råkat skärt sig med kniven när han lagat mat. Hur kunna jag vara så dum att tro på honom? Jag borde väl själv ha fattat att det var något annat än sånna olyckor.

Just nu hatar jag Wille. Jag hatar min bästavän.

"Kan vi åka hem till dig, nu?" Frågar jag.

Jag vill bara vara borta från Wille. Jag vill bara vara med Felix nu. Ensam. Jag vill bara kolla på smöriga kärleksfilmerna som man gråter till, ha en stor skål med chips framför mig och Felix bakom mig med sina armar runt min kropp.

Han släpper mig halvt. Händerna lägger han på mina armar och drar bak mig. Med ett medlidande leende torkar han bort mina tårar med sina tummar och nickar.

"Absolut" säger han och ger mig en fjäderlätt puss på pannan.

Han flätar samman våra fingrar och tillsammans går vi bort från det hemska stället.

Jag bestämmer mig för att följa med tillbaka till stranden för att hämta våra grejer och säga till de andra.

"Vi köpte egen glass för ni försvann ju bara" säger Omar när vi kommer tillbaka till platsen vi låg på.

Felix har inte släppt min hand och det får mig att le.

"Sorry. Men vi tänker åka hem till mig nu, vi behöver egentid" säger Felix, alla förutom Wille ger oss en peddoblick.

"Visst, tat' lugnt bara. Felix har redan nog med rivmärken på ryggen" flinar Oscar och jag kollar konstigt på honom. Sedan på Felix rygg som mycket riktigt har ett antal rivmärken på sig.

"Gjorde jag..?" Jag kollar upp på Felix som skrattar nervöst. Hans kinder är röda och det är nog mina också. Passande par.

"Ja" flinar han och plockar upp sin handduk.

Jag svarar inte, istället gör jag som Felix och plockar upp min handduk.

"Tänker du bara lämna mig här?" Frågar Wille chockat och reser sig upp.

Jag blänger på honom och mumlar bara ett surt svar som berättar att det är precis det jag tänker göra. Shortsen drar jag på mig och stoppar in lite av T-shirten som jag redan hade på mig, i fram för att få den att inte bli så lång.

"Varför?" Frågar han och tar ett steg närmare mig, men jag backar.

"Jag vill inte veta av dig just nu" säger jag, rycker åt mig min ryggsäck och går därifrån.

"Vad har du berättat?" Hörs Willes arga röst bakom mig.

"Sanningen" denna gång är det Felix som pratar.

Ett antal svordomar från Wille hörs och samtidigt dyker en välkänd, fin och lång person upp bredvid mig. Jag ler och lägger min hand i hans igen.

"Kan vi köpa chips?" Frågar jag och drar på smilbanden.

Det gör ont att le. Men jag försöker.

Felix skrattar och nickar. Vi kommer fram till hans moppe och han låser upp den, packar ner sakerna under sätet och smäller hårt igen den, men den glider upp igen. En svordom hörs ifrån honom och han gör om det, smäller hårdare och en klick hörs. Sätet sitter kvar. Han ler stolt och räcker fram en hjälm till mig. Samtidigt trär vi på oss en varsin hjälm och knäpper fast dom.

Han startar moppen, hoppar upp och kollar mot mig. Osmidigt klättrar jag upp bakom honom och slingrar mig fast vid honom, hårt då det är läskigt att åka bakom Felix för han kör alltid så fort och farligt.

Han skrattar igen och gasar iväg.

-

Hahah alltså jag älskar att läsa era kommentarer :')

Vill även rekommendera en sjukt bra novell här på wattpad som jag tycker ni borde läsa, He's just another player av tfnovell! Även nyårskyssen som är avslutad. Hon skriver sjukt bra så kolla in dom! :)