Du är inte den jag trodde - f.s

Kapitel 14 - Del 2

"Vanessa" Säger jag och hon lutar försiktig sitt huvud mot min axel och mumlar ett "mm" till svar.

Jag slickar mig om läpparna, samlar allt saliv i munnen och sväljer det. Jag känner mig alltid så äcklig när jag gör så men jag kan inte hjälpa det, det bara blir så.

Med Vanessa bredvid mig såhär nära så glömmer jag bort all kyla som gömmer sig i luften och de svaga vindpustarna som flyger mot oss ibland. Något med henne får mig att bli varm i kroppen. Något med henne får mitt leende att bli lite extra stort. Det bara är något med henne som får mig att bli annorlunda, på ett bra sätt. Jag blir så lugn runt henne, jag liksom glömmer allt, fokuserar bara på det positiva.

"Det där vi gör, vi kan inte berätta nu. Inte än, det är för riskabelt. Vi vill inte utsätta dig för något av det vi håller på med, det är tyvärr inga bra saker" säger jag osäkert, rädd för att jag berättar för mycket. Hon borde väl få sina aningar, aningar som kanske stämmer.

"Det går bara inte att berätta Vanessa, kan du snälla förstå det? Vi kommer fortfarande vara vi. Har inte du något som du verkligen inte kan berätta?" Frågar jag och hon sänker blicken.

"Jo" svarar hon osäkert och pillar med sina naglar.

"Precis, då antar jag att vi är kvitt?" Säger jag och hon kollar upp på mig och nickar.

Hon ler, jag ler. Det är omöjligt att inte le av hennes leende.

"Får jag bara fråga en sak?" Frågar hon och biter sig löst i underläppen. Jisses vad het.

"Du får fråga hur mycket du vill, men jag kan inte lova att svara på allt" skrattar jag och kollar in i hennes vackra bruna ögon. Dom är verkligen stora.

"Ramlade Ogge verkligen på en järnstång?" Frågar hon och jag stelnar till.

Det är ju egentligen en lögn, han ramlade inte. Men kan jag berätta för henne vad som egentligen hände? Inte allt, men kanske lite?

"Nej han blev slagen"

Great Felix, nu sa du för mycket! Klart som fan att hon kommer fatta vad det är vi håller på med, så blåst är hon inte.
Jag väntar på hennes oroliga utbrott och skrik på en förklaring. Men det kommer inte. Istället kollar hon lugnt på mig, som om hon skulle förstå?

"Felix, gör ni något där ni ofta har stor chans att bli skadade?" Frågar hon.
Jag vänder bort blicken och sväljer hårt. Jag vill inte berätta, jag vill berätta. Jag vill egentligen att hon ska få veta allt med det innebär att hon kan bli indragen i skiten.

Oroligt kollar jag mig runt, ut ifall någon skulle stå och lyssna bakom ett träd eller så.

"Vi.. Ja jo, men.. Det finns stor chans att vi blir skadade, ja. Men det har aldrig skett några större skador på någon av oss. Så det är ingen fara"

Jag ler osäkert mot henne. Hon besvarar inte leendet men visar inget argt i blicken heller. Hon visar ingenting. Hon är inte ens neutral, men ändå gör hon inget.

Utan ett ord lägger hon sina armar runt min nacken och för en sekund tror jag att hon ska kyssa mig, men istället gosar hon ner ansiktet mot min hals. Jag ler och gör detsamma med mitt ansikte mot hennes hals. Armarna lägger jag runt hennes rygg och på något sätt lyfte jag upp henne så att hon satt i mitt knä.

"Äntligen får jag kramen jag alltid velat ha av dig!" Säger jag och hon skrattar, det kittlas mot min nacke och jag börjar skratta åt det.

"Vi borde ta oss till Liseberg nu" säger jag och hon drar sig tillbaka.

•Vanessas perspektiv•

Felix kliar sig nervöst i nacken och kollar generat ner i marken och jag höjer på ögonbrynen.

"Naw blev lille Felle generad?" Retar jag och puttar till han lekfullt från sidan.

Han kollar upp på mig med ett busigt flin och närmar sig mig med långsamma steg efter att jag backat.

"Well jag vet ju hur Ogge får dig att ångra något du säger" flinar han och jag skakar på huvudet.

"Felix nej du skulle bara våga" säger jag och backar undan från honom.

Han rycker lätt på axlarna och höjer på ögonbrynen.

"Men nej vi har bråttom Felix skärp dig" säger jag och försöker låta sträng, vilket inte går så bra då han får mig att skratta med sina fula grimaser.

"Okej okej du blev inte generad!" Skrattar jag och backar bara mer och mer när han kommer närmare.

Felix nickar nöjt med ett leende och vänder sig om, går åt andra hållet.
Jag skrattar och skakar på huvudet innan jag springer ikapp honom. När jag är bredvid saktar jag ner och kollar upp på honom. Läskigt nog kollar han redan på mig men vänder bort ansiktet med ett leende när han möter min blick. Felix ser verkligen ut som ett troll ibland, ett gulligt troll. Jag älskar hur hans kinder ser ut när han ler, det blir typ smilgropar i dom, fast ändå inte precis så. Han näsa är till och med söt, hans käkben ska vi inte tala om och skrattet är underbart.

Jag rynkar pannan, varför tänker jag så här? Om Felix? Felix Sandman? Om killen som jag för bara några dagar hatade, han som verkligen fick mig att gråta? Jag kan inte tänka så om honom. Dessutom har det bara gått en och en halv vecka.

"Vanessa när ska du lära dig att sluta stirra på mig?" Frågar Felix med ett skratt. Återigen kommer jag på mig själv med att bara stirra på honom. Men han är så fin..

"Ehm, jag är trött och fastnade med blicken bara" sa jag och vände bort min blick.

I ögonvrån ser jag hur Felix ler stort.

Jävla Felix som alltid får mig att bli såhär.